Man kan förstås diskutera huruvida det är just den sittande regeringens förtjänst att svensk ekonomi går som tåget, men finansminister Magdalena Andersson (S) lär hösta in vissa politiska vinster i vilket fall som helst. Det går nämligen närmast oförskämt bra för Sverige, enligt OECD. Det är utmärkt, fast också lite oroande – givet att många samhällsproblem under sådana omständigheter borde vara mindre. Hur kan det komma sig att svenska elever presterar så dåligt i Pisa-undersökningarna, eller att Polisen ständigt tycks frånvarande?
Uppenbarligen finns det långsiktiga utmaningar, som några år av tillfällig tillväxt inte räcker långt för att åtgärda. Därtill kan stor invandring vara kostsam, fast på sikt också en möjlighet. Som OECD konstaterar i sin senaste rapport innebär de många nya svenskarna ett demografiskt tillskott som många andra länder bara kan avundas. ”Givet att integrationen är effektiv och tillåter dem att utveckla sina färdigheter och hitta matchande jobb”, som OECD torrt konstaterar.
Fast även om OECD har mycket beröm för svensk ekonomi, finns det också omfattande kritik. Bostadsmarknaden kritiseras, med önskemål om bland annat friare hyressättning och enklare byggregler. Samtidigt ökar inkomstklyftorna, låt vara från relativt små skillnader, och detta kommer från vänsterhåll säkert att tolkas som att de ”rika” (i praktiken vanlig medelklass) kan klämmas åt lite extra. Fast är inte detta också uttryck för uppkomsten av en ny underklass, huvudsakligen bestående av invandrare?
OECD konstaterar att många av dessa inte bara står utanför den ordinarie bostadsmarknaden, utan också utanför arbetsmarknaden. Trösklarna måste sänkas. Det kan emellertid innebära lägre ingångslöner.
Särskilt allvarligt är att många invandrarkvinnor står utanför arbetsmarknaden, i synnerhet inom vissa grupper som exempelvis somaliska invandrare. Samtidigt går det bättre för just den gruppen i exempelvis USA, trots långt mindre offentliga satsningar. Som den i Somalia födde författaren Nuruddin Farah har konstaterat ställer välfärdsstaten faktiskt till med problem.
Samtidigt som nyinvandringen enkelt uttryckt inte bör vara större än integrationen mäktar med, måste också de socialt konserverande miljöerna brytas upp. Detta kräver i sin tur både vilja och möjlighet att integrera sig, likaså en fungerande skola samt lag och ordning. Och då är vi nästan tillbaka på ruta ett igen. Det går bra för Sverige. Och ändå har problemen och utmaningarna sällan varit större på många områden.