Så var de bara tre kvar. Inte för att skillnaden blir jättestor jämfört med tidigare. Svensk livsmedelshandel domineras redan av dessa jättar – Axfood, Coop och ICA (där den senare är överlägset störst). Citygross står bara för tre procent av handeln, är främst representerat i Sydsverige och köps nu upp av Axfood. Man har dessutom ekonomiska problem, som förstås kan bli lättare att hantera med en större ägare i ryggen. Eftersom Axfood dessutom inte är störst kan man också hävda att den interna balansen förbättras – eller hur man nu väljer att uttrycka det.
Det förändrar emellertid inte den större bilden. Redan i dag står de tre stora för 90 procent av hela marknaden. I praktiken råder därmed vad som brukar kallas ett oligopol. En situation som till exempel känns igen från petroleumbranschen, men som (åtminstone i princip) kan vara lättare att påverka genom svensk lagstiftning.
Vän av god marknadsekonomi ryggar gärna inför det senare. Fri konkurrens är ju att föredra. Samtidigt som det i många branscher finns en tendens mot större men färre aktörer. Och då riskerar paradoxalt nog den fria konkurrensen att så att säga sätta sig själv ur spel.
Oligopol kan leda fram till vad som i de flesta länder är olaglig trustverksamhet. Där man kommer överens om exempelvis prissättning eller agerar för att hålla externa aktörer utanför den plötsligen allt annat än fria marknaden. Fast även utan sådana ljusskygga överenskommelser, riskerar oligopolliknande situationer att skada konkurrensen. För konsumenten innebär det ofta högre priser och små möjligheter att "rösta med fötterna". Finns det bara ett begränsat antal butiker, som ägs av ännu färre koncerner, finns det ju inte heller mycket att göra.
Bristen på konkurrens inom just livsmedelsbranschen har uppmärksammats mycket de senaste åren. Det talas om överpriser och den gamla marxistiska termen övervinster har rentav kommit i bruk igen. Under alla omständigheter är situationen olustig. Även i den stund butikerna försöker pressa priserna, riskerar många att misstänkliggöras för att göra det motsatta.
Detta borde de stora koncernerna betänka. Samtidigt som det kan finnas skäl att fundera på huruvida konkurrenslagstiftningen behöver skärpas. Det finns nog så hårda bestämmelser på EU-nivå, men eftersom koncentrationen på livsmedelsmarknaden främst handlar om rent svenska förhållanden är det också främst en fråga för oss själva att hantera lagstiftningsvägen.