Kvällstidningarna har rapporterat om många nyfikna människor som sökt sig till det så kallade migrantlägret i Malmö enbart för att beskåda avhysningen, vilken skulle inledas under gårdagen. Vår moderna tids katastrofturism där folk nästan gottar sig i misären är osmaklig. Den hade förmodligen kunnat undvikas om man hanterat frågan rätt från början.
Andra grupper av människor har slutit upp för att manifestera mot rivningen. Låt oss hoppas att polisen ändå kan genomföra vad som borde gjorts redan för ett år sedan. I stället för att stå upp för gällande lagar som stadgar att ingen människa olovligen får bosätta sig på någon annans tomt har det offentliga vacklat och skapat en allt mer ohållbar situation. Lägret har blivit allt smutsigare, motsättningarna hårdare och den politiska förvirringen större.
Flera debattörer har pekat på det faktum att det här är en grupp människor som inte har asylskäl, som har ett hemland med försörjningsansvar för sina medborgare och som är arbetsföra. Att inte stå upp för äganderätten är dessutom att ta steg mot ett hårdare samhälle där människor tar lagen i egna händer och där polisen står handfallen.
Tomten där migranterna nu uppehåller sig planerar kommunen att använda till ett nytt bostadsområde. Kommunen har också lovat migranterna fem nätters tillfälligt boende efter avhysningen.
FN:s särskilda rapportör i minoritetsfrågor, Rita Izsak, har skrivit ett brev till utrikesminister Margot Wallström (S) där hon hävdar att avhysningen ”kan förstärka det utanförskap och den marginaliserade ställning som romer har och få allvarliga konsekvenser för deras grundläggande mänskliga rättigheter”. Frågan är om FN:s rapportör inte inser att nuvarande situation om något förstärker utanförskapet? Det går nämligen inte att tigga sig ur fattigdom. Att upprätta ett permanent slumläger på någon annans mark kan aldrig vara en mänsklig rättighet. Rivningen av lägret kommer inte att lösa problemen för de som bor där, men att låta lägret vara kvar med sina brandrisker och sanitära olägenheter vore förödande. Nolltolerans mot kåkstäder och slumområden måste gälla från dag ett.
Riksdagspartierna måste förhandla fram en överenskommelse om EU-migranterna. Lyckades man nå en uppgörelse om flyktingmottagandet borde man kunna komma överens även på detta område. Hur får vi migranternas hemländer att ta ansvar för sina medborgare? På vilket sätt kan EU ställa hårdare krav på dessa länder? Hur kan vi skapa fler enkla jobb så att människor kan jobba i stället för att tigga? Hur stärker vi äganderätten så att framväxten av kåkstäder kan stoppas i ett tidigt skede? I de fall migranter befinner sig i Sverige, hur kan vi garantera att barn inte far illa?
En sådan överenskommelse skulle skicka välbehövliga signaler till polis, kommuner, EU, media, demonstranter och övriga invånare. Och inte minst till migranterna själva.