Skogsbruk är av naturen långsiktigt. Den skogsägare som planterar skog i dag gör det för att skapa välstånd åt barnen eller barnbarnen. Och den som hugger i dag kan göra det för att marken har vårdats av generationer som nu själva har återgått till jorden.
Men trots att skogsbrukarna kan planera decennier i förväg hur skogen ska producera råvara till industrin, värdefulla miljöer för naturvården och vackra omgivningar till vandraren verkar de i längden inte klara av att framgångsrikt hävda sin äganderätt. Det kanske bästa exemplet på det är utvecklingen kring nyckelbiotoper.
Vad är då en nyckelbiotop? I Skogsstyrelsens ”Handbok för inventering av nyckelbiotoper” (2014) anges: ”En nyckelbiotop är ett skogsområde som från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö idag har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna.”
Att ett område klassas av Skogsstyrelsen som nyckelbiotop betyder egentligen inte att det förbjuds skogsbruk där, men indirekt har det blivit så eftersom skogsägarrörelsen och de stora bolagen ansåg att det initiala syftet var lovvärt. De stora skogsbolagen är nu knutna till certifieringssystem som förbjuder hantering av träd från nyckelbiotoper. I praktiken gör det att skog klassad av staten som nyckelbiotop blir närmast värdelös ekonomiskt.
Att alla ändå var med på tåget när begreppet myntades år 1990 var inte särskilt konstigt. Då var idén att inventeringarna av nyckelbiotoper skulle hitta och lista ett exklusivt antal naturpärlor. Men sedan har det stegvis blivit något annat.
I tidningen Land Skogsbruk (5/1) skriver Marcus Svensson, näringspolitisk kommunikatör på Södra skogsägarna, om hur nyckelbiotoperna först var tänkta att omfatta 40 000 hektar. Sedan 80 000 hektar. För att nu omfatta 400 000 hektar. Och efter Skogsstyrelsens planerade inventering kan arealen om några år uppgå till 1 000 000 hektar.
Att utvecklingen har tagit en sådan dramatisk vändning lär bero på att miljöaktivister med agendan att stoppa skogsbruk visste att ta vara på möjligheterna. Genom att kidnappa systemet med nyckelbiotoper kunde det användas för att uppnå politiska mål.
En liknande utveckling syns nu kring det nya statliga planeringsverktyget ”värdetrakter”. Naturvårdsverket anger att: ”Värdetrakterna används för strategisk naturvårdsplanering och samverkan inom grön infrastruktur, formellt skydd av skog och hållbart skogsbruk.” Myndigheten är samtidigt tydlig med att: ”Tanken är inte att hela värdetrakter ska skyddas.”
Men det avhåller inte Greenpeace från att genomföra omfattande protester mot avverkningar i värdetrakter. Effektivt försöker aktivisterna att bredda begreppet värdetrakter till att innebära förbud av skogsbruk.
Det konstiga är att politiker och myndigheter tillåter denna återkommande kapning av naturvårdens begrepp och program. Och märkligast av allt är att de annars långsiktigt planerande skogsbrukarna misslyckas med att hävda sin äganderätt.