Det är sällan partiledare och andra ledande politiker i Sverige förmår prestera försvarspolitiska texter av något större värde. Fast det finns några få riktigt bra försvarspolitiker. Kristdemokraternas Mikael Oscarsson är en, hans partiledare Ebba Busch Thor måhända en annan.
På DN Debatt 3/1 föreslår de en omprövning av 2015 års försvarsbeslut, i praktiken ett helt nytt försvarsbeslut eftersom det gamla visat sig otillräckligt. Det tyckte Kristdemokraterna, enligt Busch Thor och Oscarsson, redan för två år sedan men valde att fortsätta delta i processen ”enbart för att vi bedömde att utan vår medverkan hade försvarsanslagen blivit ännu lägre”.
Tja, det är ju lätt att skylla på i efterhand... I ärlighetens namn ska dock sägas att de båda debattörerna erkänner sina misstag under också tidigare försvarsbeslut, till exempel under Alliansregeringens dagar.
En annan nödvändighet för trovärdigheten är att kunna konkretisera politiska förslag bortom allmänt hållna förhoppningar. Det lyckas faktiskt Busch Thor och Oscarsson riktigt bra med. Kristdemokraterna föreslår en mindre tilläggsbudget redan från innevarande år, därefter utökade anslag nästa år och slutligen en ny och betydligt ambitiösare försvarspolitik från 2020. Redan i närtid föreslås återinförd värnplikt, att pågående systemavveckling avbryts (ja, dylikt föregår faktiskt fortfarande) och att enklare materielbrister, till exempel lastbilsinköp, åtgärdas. På längre sikt föreslås bland annat nya ytstridsfartyg och ett stridsflyg på nuvarande nivå, det vill säga 100 istället för planerade 60 Gripenplan.
Däremot avsätts inga pengar till upprustningen. Busch Thor och Oscarsson är naturligtvis medvetna om kostnaderna, men vill uppenbarligen inte precisera sig närmare innan eventuella försvarssamtal inletts med de andra partierna. Kanske klokt, men också problematiskt. En ungefärlig kostnadsberäkning hade varit önskvärd.
Debattörerna konstaterar att Sverige i dubbel mening är en gratisåkare. Vi är inte med i Nato – samtidigt som vi lägger ner mindre pengar på det egna försvaret än de flesta Nato-länder. Vi hoppas på hjälp i händelse av krig, men vill inte garantera vår egen solidaritet och har i praktiken dessutom svårt att försvara vårt eget territorium. Säkerhetspolitiskt är det rent bedrövligt.
Lika bedrövligt är att KD:s krav på partiledaröverläggningar antingen riskerar att rinna ut i sanden helt och hållet eller mynna ut i ett antal icke förpliktande samtal utan praktiska resultat. Även om försvarsminister Peter Hultqvist (S) ojar sig emellanåt saknas nämligen den politiska viljan inom regeringen. Redan 2015 låtsades Stefan Löfven slå fast behovet av ”en gemensam nationell säkerhetsstrategi”. Sedan dess har just ingenting hänt.
Kristdemokraternas önskemål är lovvärda, men går sannolikt inte att verkställa förrän efter nästa riksdagsval – förutsatt en ny borgerlig regering. Socialdemokraterna har anledning att se upp, fast det har faktiskt Moderaterna (och Sverigedemokraterna) också. KD tycks aspirera på att bli ledande svenskt försvarsparti. Bra.