Sverige har sällan haft en svagare regering än den som nu huserar på Rosenbad. Lågt parlamentariskt stöd i kombination med en oerfaren statsminister som dessutom är tvingad att göra upp med två partier vars linje inte så sällan kolliderar med det Socialdemokraterna helst skulle vilja driva. Eftergifter till såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet noteras ju närmare höstbudgeten ska presenteras. Besked om skattehöjningar duggar oroväckande tätt.
I detta behövs en tydlig och klar opposition. Om vi för en stund bortser från decemberöverenskommelsen, DÖ, som effektivt förhindrar Alliansen från att fälla regeringens skadliga politik finns det på flera sätt en grund för en ny och kanske bättre moderat politik.
Kinberg Batra har redan varit betydligt tydligare än sin företrädare i försvars- och säkerhetspolitiken. Medlemskap i försvarsalliansen Nato är ett uttalat mål, inte bara något som en stämma beslutade för länge sedan som partiledaren kan ignorera. Vidare vill man rädda kvar den svenska kärnkraften genom att riva upp regeringens politiskt betingade effektskattehöjning på kärnkraftsproducerad energi. Ett rent sabotage mot näringen från regeringens sida. I går meddelades en riktad satsning mot gängkriminaliteten som breder ut sig. I 50 områden i landet har kriminella nätverk ett samhällsstörande inflytande. Kinberg Batra och Moderaterna vill ha 1 000 nya poliser som ska jobba direkt mot gängen.
Nyligen framkom att migrationsminister Morgan Johansson (S) skickar en invit till Alliansen i migrationsfrågan. I SVT:s Agenda sade Johansson ”Jag tycker att vi bör gå i den riktningen att vi söker de blocköverskridande samarbetena. Min dörr står öppen. Det här är en ödesfråga för Europa och för Sverige”. Men samtalen är villkorade. Regeringen kräver att man ska lagstifta om hur kommunerna ska ta emot flyktingar.
Johansson har dock bara delvis rätt. Bland annat i att det är en betydande utmaning Sverige står inför och det är att det krävs breda uppgörelser i migrations- och asylfrågan. Däremot behövs det inte detaljlagstiftning som trycker undan kommunalt självstyre. Det som behövs mest är dock att den verkställande makten i landet, alltså regeringen, tar bladet från munnen och presenterar någon form av tanke om vad och hur de vill hantera situationen. Hittills har det varit synnerligen tyst i denna ”ödesfråga för Europa och för Sverige” som Johansson så dramatiskt beskrev det. Vad vill Socialdemokraterna och Miljöpartiet? Vad vill vår regering? Ingen vet!
I detta läge är det inte konstigt att Anna Kinberg Batra ställer sig frågande till inviten. Ska man förhandla måste något finnas att förhandla om. Alliansens olika partier har var för sig presenterat ett antal förslag på området. Oftast mött med total tystnad från regeringens håll. Man kan hävda att detta är en försutten chans för Kinberg Batra, men samtidigt är det inte oppositionens jobb att arbeta fram underlag för regeringen.
Kinberg Batra har växt in i rollen som oppositionsledare. Bra och viktigt. Samtidigt är DÖ den elefant i rummet som Alliansen själv tryckte in där.