Först skulle antiken strykas ur kursplanen – tillsammans med annan forntida historia. Bibeln skulle kastas ut den också, liksom för övrigt nationalsången i ett nästan komiskt exempel på patologisk självskam. I de lägre klasserna skulle barnen få lära sig lita forntida sagor, som om världen knappt existerat före vikingatiden (vilket möjligtvis skulle glatt våra mest hårdföra nationalister, men knappast några andra).
Men Skolverket tvingades backa, efter hård kritik från höger till vänster. I sig var det faktiskt en glädjande proteströrelse. När allt kom omkring hade bildningens flämtande ljus inte slocknat i den offentliga historielöshetens Sverige.
Nu har Skolverket presenterat ett reviderat förslag till kursplan. Betyget går någorlunda enkelt att sammanfatta som bättre, men inte bra.
Antiken får, liksom andra forntida kulturer, vara kvar. Men något eget kunskapsområde kommer inte antiken att vara, dock med något oklara konsekvenser för den faktiska undervisningen. På motsvarande sätt talas det i kursplanen om att skillnaderna mellan årskurser ska bli tydligare, men kunskapskraven samtidigt mer övergripande (SvD). Vad innebär egentligen det?
Dock – antiken både omnämns och förtydligas i kursplanen för högstadiet: "Antiken, dess utmärkande drag som epok och dess betydelse för vår egen tid". Därtill får andra äldre högkulturer vara med, fast uppenbarligen bara i mer eller mindre godtyckligt urval. Men hur ska man kunna förstå exempelvis den antika världen utan åtminstone någon garanterad kunskap om det forntida Egypten?
Den kontinentala medeltiden nämns över huvud taget inte, ej heller renässansen medan upplysningen i bästa fall står att finna under punkten "revolutioner och framväxten av nya idéer" (men inte nämns i ord). Världen går från forntiden rakt in i kolonisationens och industrialiseringens tidsålder. Det duger faktiskt inte.
Visst är tidsbristen ett reellt problem och borde leda till en översyn av timplanen. Men utan grundläggande kunskaper blir undervisning om exempelvis "historiebruk" mer eller mindre meningslöst. Man skulle fortfarande kunna önska mer grundkunskaper, om så på bekostnad av olika analyser och tolkningar i undervisningen. Likaså är det bra att tyngdpunkten förskjutits från samtidshistoria till mer gedigna kunskaper äldre epoker, men den relativa fixeringen vid efterkrigstiden går likväl inte att ta miste på.
Så slutbetyget kan inte bli godkänt. Inte ens med en snäll lärare vid pulpeten.