Den rödgröna regeringen försöker att genomdriva ett skifte – skogsbruk ska i allt högre grad ersättas av naturturism. Skogsarbetarna ska ut, turistgrupperna ska in.
I förra veckans regeringsförklaring berördes utvecklingen. När statsminister Stefan Löfven (S) talade om skogens framtid nämndes att: ”Företag inom besöksnäringen stimuleras. Mervärdesskatten sänks för naturguider.”
Och förändringen är mer än prat. Det blir allt svårare att bedriva skogsbruk.
Stora krav på social hänsyn gör att statliga Sveaskog har börjat sälja stadsnära marker. Bolagets chefsjurist Viveka Beckeman sade till tidningen ATL (15/9): ”Vi upplever att trycket har ökat. Ju närmare en storstadsregion man kommer, desto större är kraven på hänsyn i de tätortsnära miljöerna.”
Varför ökar då trycket? En förklaring kan vara att myndigheter utgår ifrån att olika intressegrupper med närmast oförenliga agendor ska vara delaktiga i vad som sker. Just nu pågår dessutom en rättslig översyn av skogsvårdslagstiftningen som om det vill sig illa kan öppna för att en intresserad allmänhet ges rätt att överklaga skogsbruksbeslut.
Att försvåra för skogsbruket är samtidigt ett högt spel.
Skogen är också fortfarande en bas för ekonomin – för välståndet. Pappersmaskinerna i Braviken och Skärblacka påminner om det, precis som skogskoncernen Holmens logga som lyser på byggnaden vid Strömmen i Norrköping och på gränsstolparna i bolagets skogar i Finspång, Valdemarsvik och Söderköping. För att inte tala om alla små skogsägares synliga ansträngningar.
Att det överhuvudtaget går att driva en linje som försvåra för brukandet av skogen är för att den gamla affärsidén ersätts med den nya berättelsen om turismen. Oroande är att den nya strategin påminner om den i städerna så omfamnade idén om den kreativa klassen.
Teorin som lanserades av den amerikanske professorn Richard Florida går ut på att gruppen av människor med kreativa jobb – tänk högavlönade och ofta unga – levererar framtidens tillväxt. Ska städer nå framgång behöver spännande urbana miljöer skapas som lockar denna rörliga kreativa klass. Idén har sedan format många svenska och utländska städer.
Men, som teorins upphovsman nu har insett, en sådan strävan leder till problem. Städerna är inte längre tillgänglig för alla när miljön formas för den välbeställda kreativa klassen. I USA har arbetare med låga inkomster från jobb som inte är kreativa trängs ut tillsammans med andra resurssvaga grupper.
Påminner inte den här situationen om vad som sker i svenska skogar? Lite tillspetsat ska landsbygdens skogshuggare ersättas av naturguider som kan locka resursstarka turister.
Det finns också tecken på att förändringen har börjat. En rapport från Svenska turistföreningen (5/9) har visat på en ökande naturklyfta mellan olika grupper. ”Friluftslivet har snarare utvecklats till en klassmarkör”, står det.
Om teorin om den kreativa klassen misslyckades i staden, varför drar regeringen åt skogen med den?