Socialdemokraterna presenterade nyligen ett vallöfte där man lovar 250 miljoner kronor i riktade statsbidrag mot psykisk ohälsa. Det är alltså pengar som landsting och regioner ska använda. Den psykiska ohälsan har ökat sedan 1990-talet och är ett stort problem, inte minst bland unga.
Folkhälsomyndigheten har pekat ut dåligt fungerande skolor som en av de största riskfaktorerna för psykisk ohälsa. Flera forskare har också dragit slutsatsen att de ökade kraven på social status genom utseendefixering och sociala medier där man förväntas befinna sig dygnet runt har fått många unga att må sämre. Men frågan är om riktade statsbidrag är rätt väg att gå för att motverka problemen.
Ser man till de senaste mandatperioderna har det inte saknats statsbidrag på området. År 2007-2011 avsatte regeringen 3,7 miljarder för att åstadkomma förbättringar för personer med psykisk ohälsa, och från 2012 och framåt har det satsats hundratals miljoner kronor årligen i statsbidrag. I år får landstingen dela på 818 miljoner i statsbidrag för att motverka psykisk ohälsa.
Satsningar har alltså gjorts år efter år, men ändå fortsätter framför allt unga människor att må allt sämre psykiskt. Andelen unga mellan 18-24 år som mår dåligt har enligt Socialstyrelsen ökat med 70 procent de senaste tio åren. Socialstyrelsen har nyligen gjort en avstämning som visar att statsbidragen framför allt har gått till att analysera behov och ta fram handlingsplaner. Inte till ökat vårdutbud, bemanning eller tillgänglighet till vård och behandling för personer med psykisk ohälsa. Det är faktiskt snudd på skandalöst att det blivit så lite verkstad för miljarderna.
Statsbidrag är också svåra för vården att bygga sin verksamhet på. Vid maktskifte kan de förändras och dras in, då måste finansieringen lösas av landstingen själva eller så får verksamheten lägga ner.
Att unga människor upplever ångest och depressioner måste givetvis tas på allvar. Men att ösa pengar över problemet blir verkningslöst om ingen vet vad pengarna ska gå till eller om det inte får någon effekt. Nästa gång någon lovar hundratals miljoner för att motverka psykisk ohälsa är det berättigat att ställa frågan vad skillnaden är gentemot det senaste decenniets satsningar. De unga som mår dåligt förtjänar ett bra svar på den frågan.