Åter är det den italienska ön Lampedusa som står i centrum. 2013 förolyckades minst 366 personer just utanför Lampedusa. Helgens tragedi är, räknat i människoliv, dubbelt så stor. Upp till 700 människor (eller fler) drunknade. Enligt uppgift räddades högst ett 40-tal.
Det är med andra ord en förlisning i Estonia-klass och vad som gör katastrofen särskilt ohygglig var att hjälp var på väg. Den italienska kustbevakningen hade uppfattat nödsignalerna från flyktingbåten och kontaktade ett portugisiskt fartyg i närheten. När detta närmade sig platsen tryckte sig flyktingarna längs båtens reling på ena sidan och den kapsejsade.
Tragedin vid Lampedusa för två år sedan fick relativt stort medialt utrymme och i många europeiska länder talades det om ”aldrig mer”. Italien inledde faktiskt, på egen hand, räddningskampanjen Mare Nostrum – som framför allt handlade om ökad marin patrullering i de mest drabbade farvattnen. Tiotusentals människor räddades, men sedan EU tog över verksamheten – nu under namnet Frontex Plus – har resurserna minskat.
”Alla” är upprörda och det framförs olika krav på åtgärder från EU:s sida. Det är inte svårt att åter tänka sig ökad marin patrullering. Någon universallösning är det emellertid inte och frågan är om det över huvud taget finns någon dylik.
Vissa vill göra det enklare för flyktingar att på laglig väg ta sig till EU, andra att fler medlemsländer ökar sitt mottagande av kvotflyktingar. Bortom de vaga löften många politiker ställer ut just nu, finns emellertid inte den politiska viljan. Många länder pressas av nationalistparter som, likt de svenska Sverigedemokraterna, kräver minskad invandring och den allmänna opinionen är inte nödvändigtvis så välvilligt inställd när bilderna från den senaste flyktingkatstrofen börjat blekna. En annan sak är att ökad legal invandring förmodligen inte skulle räcka långt i förhållande till de hundratusentals människor som i desperation är beredda att sätta sina liv på spel i överfyllda småbåtar.
Ett problem i sammanhanget är inbördeskrigets Libyen, vars kustbevakning i likhet med många andra samhällsfunktioner i praktiken upphört att fungera. Medan de andra nordafrikanska staterna så att säga håller den europeiska gränsen på andra sidan Medelhavet (ibland dock med synnerligen bryska metoder) krävs en fungerande libysk statsapparat för att det ska gå att kräva samma sak av Tripoli.
Den senaste flyktingkastrofen var inte den första – bara häromveckan dog uppemot 400 personer i en liknande tragedi. Lite talar tyvärr heller för att det var den sista.