I går kom beskedet. Alliansen kommer att gå till val 2018 i samlad tropp. I en blandning av framåtsyftande förhoppningar och en lagom dos självkritik meddelade de fyra partiernas partisekreterare nyheten på debattplats i gårdagens DN. Politikutvecklingen ska ske såväl enskilt som i grupp och i god tid, som det heter, innan nästa riksdagsval ska en gemensam och sammanhållen politik presenteras.
Detta är i grunden utmärkta nyheter. Tillsammans och eniga är Alliansen det som krävs för att byta ut statsminister Stefan Löfven. Beskedet är dock inte speciellt förvånande, även om frågetecknen onekligen finns om det går att åter lanseras Allianskonceptet som potentiellt valvinnande. Sedan förlusten 2014 har partierna haft en relativt spretig hållning. Logiskt efter en valförlust och flera partiledarbyten, men samtidigt svårtolkat för väljarna. Väljaropinionen är därefter, stabil, men knappast något att hurra för.
Ett fundamentalt problem med beskedet är dock att de fyra inte kommer att göra mer än de gör i dag för att stoppa regeringen Löfvens skadliga politik. Decemberöverenskommelsen må vara död och begraven, men dess ande vilar fortfarande över svensk inrikespolitik. Senast under gårdagen föreslog den rödgröna regeringen en ny bankskatt. Alltså en specialskatt riktad mot en specifik del av näringslivet (som i slutändan såklart kommer att flyttas över på bankkunderna). Moderaterna protesterade, men kommer gissningsvis tillsammans med resten av oppositionen att låta även denna skattehöjning glida igenom parlamentet.
Alliansens ska nu mejsla fram en ny politik för valseger 2018. På önskelistan står en gemensam satsning på såväl skatte- som näringslivspolitiken, men kanske främst på försvars- och säkerhetspolitiken. Även gällande polis och rättsvårdande funktioner krävs en uppryckning från Alliansen. Poliskåren är i kris och regeringen Löfven har gjort en del som den tidigare regeringen inte klarade av på två mandatperioder. Exempelvis det helt akuta behovet att stoppa den skenande passcirkusen där enskilda kunde plocka ut hur många svenska pass som helst. Där gjorde Alliansens ansvariga statsråd inget, trots skriande behov.
Alliansen har givetvis frågan helt i sina händer om det ska bli en framgångsrik valkampanj 2018. Erfarenheten är större och kanske även ödmjukheten. Över allt hänger dock opinionsläget med Sverigedemokraterna som ett Damoklessvärd över vardera sida av blockgränsen. Partiets uppgång tycks förvisso vara bruten, men allt tyder på att partiet kommer att få en ansenlig andel av väljarna även 2018 och regeringens oförmåga att hantera flyktingkrisen lär fortfarande vara en tung fråga i valrörelsen om två och ett halvt år. Den parlamentariska situationen och möjligheterna för såväl de rödgröna som för Alliansen kommer att vara starkt påverkade av SD:s resultat.