EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker talade i tisdags passionerat om ”mänsklig värdighet”, om flykt från ”barbariet” och från ”terror”. Hur vi alla skulle ta oss över såväl murar som stängsel med våra familjer om vi flydde för våra liv. Kommissionsordförandens linjetal, State of the Union, brukar vara lagom pompöst. Men inte den här gången. Han menade sannolikt vad han sade och backade dessutom upp det med ett antal skarpa förslag i flyktingfrågan. Ett kvotsystem för EU-länderna ska upprättas i samarbete med UNHCR. Beslut i frågan ska fattas med kvalificerad majoritet och de länder som inte följer besluten får betala en avgift. Juncker talar om fler legala vägar in i EU, men frågan är obesvarad om när, hur och för hur många. Som så ofta tar det tid när EU ska rulla igång.
EU och kontinenten står inför betydande utmaningar. Fokus för stunden ligger huvudsakligen på att hantera den flyktingström som rör sig över Medelhavet och vidare norrut. Grekland, Italien, Bulgarien och Ungern är skådeplatser för tragedi och dramatik men även för hopp och räddning. Enskilda och organisationer gör stora insatser för att mottagandet ska klaras av. Parallellt med detta tycks fler stater engagera sig militärt i kampen mot själva urkällan för flykten. Inbördeskrigets Syrien. Frankrike och Storbritannien har i veckan meddelat att de skickar stridsflyg till regionen för att bekämpa IS. Samtidigt har Ryssland erkänt att det strider på diktatorn Bashar al-Assads sida. Inget tyder på att konflikten närmar sig et slut, snarare bör vi förbereda oss på att regionen kommer att vara i upplösning under många år framöver.
Samtidigt måste man minnas att det är skillnad på flykting och migrant. Det är inte samma sak. De som flyr inbördeskrigets Syrien är flyktingar och har som sådana en speciell rättslig ställning. De som exempelvis lämnar Albanien, vissa afrikanska länder eller Serbien i förhoppningen om ett relativt bättre liv i norra Europa är migranter och har en annan rättslig status. Behandlas alla som flyktingar kommer begreppet och betydelsen att urholkas. Envar inser att de som flyr från Syrien har ett oändligt större skyddsbehov än de som lämnar västra Balkan. Eftersom båda kategorierna finns med bland de som nu söker asyl i Sverige och andra länder måste en långsiktig strategi utarbetas.
Juncker såväl som Merkel och Löfven företräder linjen med ”säkra länder”. EU-kommissionen vill placera Albanien, Kosovo, Montenegro, Serbien och Turkiet i denna grupp, migranter från dessa länder saknar asylskäl i EU. Om sökande från dessa länder kan hanteras enklare och snabbare av exempelvis Migrationsverket kan också de med verkliga och akuta asylskäl få hjälp snabbare. Även om för stunden få tycks inse det är resurserna för mottagande begränsade och utgör en allt för stor del av asylsökningarna av migranter utan akuta asylskäl överbelastas systemet. Migrationsverket höjde i veckan sin prognos för året till minst 80 000 asylsökande, en ökning från tidigare 74 000. Även om det är färre som beviljas asyl krävs boende och mycket annat praktiskt lösas för dessa.
EU har senfärdigt börjat agera i rätt riktning. Stefan Löfven kallar till nationell samling och Folkpartiet ansluter sig till idén om statliga tvångslösningar för mottagandet. Morgondagens utmaningar kräver eftertanke och planering i dag. En del gör det, andra följer strömmen och hoppas att det löser sig.