En snabb titt ut genom ett fönster ger besked att det knappast är campingväder. November i Sverige är oftast en mörk, blöt och kall månad. Mitt mellan höstens charm och vinterns högtider. Men det handlar dock varken om naturen eller om årstiderna. Under helgen sov asylsökande på gatan utanför Migrationsverkets lokaler i Malmö. I Norrköping har det rests tält och över hela landet sover människor på golvet i myndighetens lokaler. Man kan alltså betecknas som tursam om man får sova på en tunn madrass på golvet i entrén på en av landets största myndigheter. Trots införandet av gränskontroller, efter den senaste politiska överenskommelsen, ligger ankommandetackten på ungefär 10 000 asylsökande i veckan. En utveckling som beskrivits som ohållbar av såväl regeringen som flera myndigheter, kommuner och länsstyrelser.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, levererar varje vecka rapporter om läget i landet. Inom vård skola omsorg kan man läsa att det nu råder risk för ”liv och hälsa samt samhällets funktionalitet” som beskrivning av den belastning som den samhällsdelen nu genomgår. Man kan läsa citatet mer än en gång och fundera över betydelsen. Likaså beskrivs ”undanträngningseffekter” vilket betyder att normal verksamhet (inom exempelvis vården) och myndighetsutövning inte klaras av. De kritiska rösterna saknas såklart inte. Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) riktade i veckan mycket stark kritik mot regeringen och krävde att kommunen inte ska behöva ta emot fler asylsökande; ”staten har abdikerat” var beskedet till partikollegorna i regeringen. Till allt detta ska också läggas att Sverige har höjt hotbilden till nivå fyra av fem. Risken för terrordåd anses högre än någonsin tidigare och en redan hårt ansträngd polismyndighet får ytterligare en tung utmaning att hantera.
Vad gör då landets regering i det här läget? Statsminister Stefan Löfven har förklarat att vi varit ”naiva”. Naiva är sorgligt nog en korrekt beskrivning. ”Vi” är dock felaktigt. Det finns många som varnat för såväl den ogenomtänkta och gränslösa migrationspolitikens effekter som hotet från jihadister och återvändande IS-terrorister. Sällan utan att ha fått något mer än invektiv tillbaka. Nu låter det dock något annorlunda från landets beslutsfattare. Löfven och resten av regeringen har genom hela krisen, såväl flyktingkrisen som terrorhotet, vari extremt passiv. Fler partier inom Alliansen har lagt fram konkreta förslag på hur utvecklingen ska kunna bromsas och påsikt lösas. Akuta insatser direkt och långsiktig reformering för att klara mottagning och integration. Dessa utsträckta händer har hittills ignorerats. Det sägs att regeringen har planer på att införa någon form av ”kristillstånd” (AB 21/11). Mycket tyder på att det inte behöver införas utan är en reell verklighet.