Beskedet kom sent på måndagskvällen: Turkiet säger ja till Sverige i Nato. Det sista egentliga hindret för Sveriges medlemskap är därmed passerat. Om bara några veckor kommer därmed Sveriges långa tid av allianslöshet, av allt att döma, vara till ända. Det är efterlängtade nyheter.
Det rådde skepsis om huruvida Sverige skulle få ett slutligt ja på Natos toppmöte i Vilnius. Undertecknad trodde att det skulle fördröjas återigen, inte minst till följd av koranbränningarna som verkade vara ett rött skynke för Ankara. Men denna gång är det minst sagt lättande att ha fått fel. Som den svenska opinionen skifte i Nato-frågan visar har relativt få gott miste om landets behov av en försvarsallians.
När Sverige först bestämde sig för att ansöka om medlemskap verkade det som att det skulle gå utan problem. Land efter lands parlament var snabbt med att ratificera vår ansökan. Som det borde ha varit, eftersom Sverige egentligen alltid varit en del av västlandet och dess värdegemenskap. Vår alliansfrihet var en kulturell och symbolisk egendomlighet som vi egentligen släppte redan när landet gick med i EU. Vi har också samarbetat med Nato sedan 90-talet och deltagit i flertalet Nato-ledda insatser genom åren.
Men resan till Natomedlemskap blev ändå, som bekant, långt ifrån problemfri. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan vägrade länge att acceptera Sverige. Först på grund av Sveriges (och egentligen Socialdemokraternas) relation till kurdiska YPG. Socialdemokraternas kortsiktiga uppgörelse med den tidigare politiska vilden Amineh Kakabaveh, där man fördjupade samarbetet med det kurdiska självstyret i Rojava, blev en mycket värre huvudvärk än tänkt.
Sedan tog debatten om koranbränningar fart. Det hotade att bli ett lika långvarigt problem som YPG. Inte minst eftersom Turkiet varit rätt genomskinliga i att deras trilskande är ett förhandlingsknep, snarare än ett principiellt ställningstagande. Det fanns en risk att Sverige skulle fastna i Natoprocessen, och varesig vara egentligen medlem eller icke-medlem under längre tid.
Att statsminister Ulf Kristersson (M) lyckades ro det hela i hamn är en enastående bedrift. Särskilt eftersom han gjorde det utan att rucka på den svenska yttrandefriheten, trots Turkiets krav. Även om det är otaktiskt att sia om hur tiden framåt kommer se ut, är det nog säkert att säga att detta kommer vara ett av de mest bestående arven från hans tid som statsminister. För det är han värd en eloge.