Regeringen har slutit ett samarbetsavtal med Ukraina och på besök i Kiev har Stefan Löfven varit önskvärd tydlig i att lägga skulden för kriget på Ryssland. Utmärkta nyheter, som emellertid riskerar att drunkna i efterdyningarna till en utrikespolitisk grundstötning i en helt annan fråga.
Sent på måndagskvällen lät Löfven meddela att det inte blir någon förlängning av det så kallade saudiavtalet och att det beslutet i praktiken var fattat tidigare. Enligt honom var det alltså inte fråga om en reaktion mot att utrikesminister Margot Wallström (S) inte fick tala för Arabförbundet, trots att hon var inbjuden av organisationen. Ett tal som stoppades av Saudiarabien och istället ersattes av saudiregisserad kritik mot Sverige från hela Arabförbundet.
Fast i själva verket var Löfvens beslut rimligtvis en förvisso redobogen reaktion på den saudiska arrogansen. Att Löfven inte uttalade det uppenbara var diplomatiskt förväntat – men avtalsuppsägningen har ändå fått Saudiarabien att kalla hem sin ambassadör.
Beslutet att inte förlänga avtalet var i och för sig inte heller överraskande, givet den inrikespolitiska situationen. Men om Riyadh antog att avtalet skulle sägas upp i vilket fall som helst förklarar det i någon mån uppträdandet mot Wallström. Saudiarabien har helt enkelt bestämt sig för att bestraffa Sverige diplomatiskt, låt vara att Riyadh skjuter högt över målet.
Det finns måttlig anledning att sörja saudiavtalet i sig, inte minst som Riyadhs riskabla agerande påvisar Saudiarabiens lynnighet som avtalspartner. Samtidigt kommer utvecklingen att få direkta såväl som sannolikt indirekta ekonomiska konsekvenser. För svensk försvarsindustri i bland annat Östergötland, fast kanske också för helt andra företag som handlar med Saudiarabien.
Om inte annat ökar behovet av att ge försvarsindustrin bättre möjligheter att verka på andra håll – liksom att förstärka försvarsbudgeten så att fler inhemska inköp möjliggörs. En sida av saken som i allt för liten utsträckning tagits upp i den svenska debatten.
Med undantag för Ukraina imponerar inte Löfvens utrikespolitik. Samtidigt som vår tidigare centrala ställning i EU försummats, har regeringen haft som huvudmål att uppnå den prestigefyllda men måttligt betydelsfulla posten som tillfällig medlem i FN:s säkerhetsråd. Sverige skickar blå baskrar till Mali och erkänner staten Palestina.
Fast nu har ministären Löfven förverkat Saudiarabiens potentiella stöd – och inte ens fått med sig de palestinska biståndskamraterna i Ramallah. Palestina slöt nämligen upp på Arabförbundets ovan nämnda kritik mot Sverige.
Sverige har gjort sig till ovän med Israel, men otroligt nog också med dess ärkefiende Saudiarabien. Kalabaliken riskerar att skada näringslivets intressen i Mellanöstern och vägen till platsen i FN:s säkerhetsråd har plötsligen blivit väldigt lång.