Ibland var det verkligen bättre förr. På tiden det begav sig hade Sverige en försvarsmakt att vara stolt över, mycket större än dagens lätt anorektiska försvar. Förutom möjlighet att kalla in hundratusentals man under fanorna, var förrådshållningen utomordentlig – med allt från automatkarbiner och stridsvagnar till kalsonger och fältspadar prydligt förpackade i händelse av ofärdstid.
Sedan avvecklade historielösa politiker (från höger till vänster) vårt försvar i den nygamla inbillningen att den eviga freden hade kommit. Det påverkar oss just nu, när vi tvingas till en kostsam och forcerad upprustning. Fast det har faktiskt redan påverkat oss, under pandemin – då förråden av sjukvårdsmateriel inte längre fanns kvar. Till skillnad från i Finland, som i stor utsträckning behållit sitt gamla försvar från det kalla kriget.
Det är lätt att bli arg, men också nostalgisk. Och det senare kan faktiskt vara riskabelt, nu när försvaret äntligen ska återuppbyggas. För allt var trots allt inte bättre förr. Försvarsmakten må ha varit stor, men delvis också föråldrad. Ibland präglades försvarspolitiken av andra prioriteringar än de rent säkerhetspolitiska. På gott och ont slogs många länge för att bevara de gamla landskapsregementena. Förbandens vara eller inte och deras geografiska placering handlade minst lika mycket om regional- som försvarspolitik.
Nu kan det vara dags igen. I det nya försvarsbeslutet upprättas inte mindre än fem nya regementen (och en nygammal flygflottilj). Detta har ofta framställts som en kraftfull upprustning, men Försvarsmakten har faktiskt varit måttligt entusiastisk. Ofta är det nämligen bättre att bedriva utbildning på existerande förband. För krigsorganisationen har det numera inte så stor betydelse var förbanden ligger i fredstid.
I SR Ekot 2/1 uttrycks oro för ytterligare nya eller nygamla regementsetableringar från Försvarsmaktens håll. Det är berättigade farhågor, eftersom bland andra den tidigare försvarsministern Peter Hultqvist (S) uttryckt förhoppningar om ett nytt norrländskt regemente.
Risken är åter att regionalpolitiska hänsyn prioriteras högre än de rent försvarspolitiska. Det har vi inte råd med, i synnerhet om försvarsbudgeten inte förstärks ytterligare. Vågar man hoppas att en borgerlig regering under moderat ledning äntligen vågar göra renodlat försvarspolitiska bedömningar och faktiskt lyssnar på vad Försvarsmakten själv önskar? I en situation med krig i Europa vore allting annat skandalöst. Nu råder, som det brukar heta, skarpt läge.