Det finns en karikatyr föreställande en man i blåställ som gräver en grop i gatan, det kan vara en kommunanställd på väg att åtgärda ett fel i avloppsnätet. Mannen med spaden heter Johan, upplyses det om. Runt Johan står ett tiotal kollegor i kostymer eller dräkter och tittar på. Där finns mellanchefer, kommunikatörer, informatörer och PR-strateger. Den slutliga informationen är att på grund av besparingskrav måste Johan sluta, de andra blir kvar. Men vem ska fixa avloppet, själva kärnverksamheten, efter en sådan prioritering?
Självklart är situationen tillspetsad för att vara lite rolig – men det är lustigt för att det finns ett uns av sanning. En nyligen publicerad rapport, författad av den före detta riksdagsmannen Karl Sigfrid (M) och utgiven av Skattebetalarna, uppmärksammar att offentliga institutioner lägger allt större resurser på att vårda bilden av sig själva. Rapporten hänvisar till en granskning från år 2013 som ”visade att 16 av de stora PR-byråerna under en femårsperiod hade fakturerat skattebetalarna 239 miljoner kronor”. Kostnaderna gällde allt från medierådgivning till inhyrning av klädkonsulter.
Och det har fortsatt. Sjöfartsverket i Norrköping köpte PR-tjänster och anlitade advokater för 1,3 miljoner kronor, bara i samband med Uppdrag gransknings avslöjande om märkliga turer kring verkets inköp av nya räddningshelikoptrar (SVT, 6/10 -15).
Även kommuner och regioner är storkonsumenter av PR-tjänster. Kommuner och regioner står för ungefär tio procent av PR-branschens totala omsättning, enligt rapporten från Skattebetalarna.
Utöver inköp av PR-tjänster växer antalet anställda kommunikatörer. Det talas om att det numera går runt två kommunikatörer på en journalist i landet.
Att det offentliga säkrar kommunikationen är i grunden bra. Demokrati kräver dialog. Öppen och bred informationsgivning är viktigt för att öka transparensen.
Samtidigt bör frågan lyftas om var gränsen går. Hur mycket kan kommunikationsstaberna växa? Var går gränsen mellan legitim informationsgivning och opinionsbildande varumärkeskampanjer? Är det lämpligt att en myndighet använder skattepengar för att hantera grävande journalister?
Särskilt svårt är det att definiera exakt vilka insatser som är inom och utanför myndighetens uppdrag. Men begränsningar bör införas – för det handlar om mer än pengar.
I november år 2015 skrev Jacob Stenberg, vid den tiden doktorand vid institutionen för strategisk kommunikation på Lunds universitet, i Dagens Media om ”PR-ifieringen av offentliga myndigheter”. Han beskrev det som att: ”Kommunikation som medel förskjuts från att betraktas som ett verktyg som kan gynna demokratin till att omorganisera organisationers hela verksamheter. Prioritet ges till frågor som är kommunikativa smörjmedel.”
Risken är att kommunikation kan bli viktigare än handlingar – precis som i karikatyrer med kommunalarbetaren Johan som får sparken. Och som bekant är pressmeddelanden och glassiga PR-kampanjer lönlösa mot igensatta avlopp.