Medan katastrof håller på att bli det normala under Europas pågående flyktingkris, finns det andra länder där få flyktingar från krigets Syrien knackar på dörren. Syriens grannländer har visserligen fått ta emot de största flyktingströmmarna, men till de rika Gulfstaterna har betydligt färre sökt sig.
Förklaringen är tvåfaldig. Dels är Gulfstaterna anmärkningsvärt njugga när det gäller möjligheter att få exempelvis asyl eller arbetstillstånd. Dels vill få syrier sannolikt åka dit. Inte bara för ovanstående svårigheter att få stanna, utan också för att många inte ser någon framtid i religiöst mer eller mindre fundamentalistiska och ibland rasistiska stater. För vilken kvinna från den syriska medelklassen som helst – fram till för några år sedan van vid en maktpolitisk visserligen hänsynslös, men dock relativt sekulär stat – måste Saudirabien framstå som ett fängelse.
Sedan tidigare har Gulfstaterna visserligen översvämmats av utlänningar, fast det handlar mest om underbetalda och hunsade gästarbetare. När det gäller att fördela krigets flyktingbörda är hyckleriet omfattande.
I europeiska ögon framstår flyktingströmmarna gärna som en formlös massa, men inte bara är varje öde individuellt – det råder också olika generella förutsättningar mellan olika grupper. De syriska flyktingarna utgörs, i vid mening, framför allt av medelklassen. Många är relativt högutbildade, de flesta tämligen sekulariserade. Det är människor som under andra omständigheter borde ha haft ganska lätt att finna sig till rätta utomlands och som ibland åkte på semester till exempelvis det Grekland de nu istället flyr till med livet som insats. Det är dessa människor som har haft råd att betala flyktingsmugglarna – men som nu ofta är utfattiga.
Det är samtidigt en grupp som borde vara förhållandevis populär att ta emot i många länder och som dessutom har förutsättningar att relativt enkelt integreras i moderna europeiska samhällen. I den mån det handlar om välutbildade personer borde det inte bara underlätta möjligheterna att få arbete utan också skapa vad man skulle kunna kalla en önskvärd kulturell kompetens för liv i ett nytt och delvis främmande land.
Problemet är emellertid att flyktingströmmarna tillfälligt eller permanent är så stora att mottagarländerna har svårt att kortsiktigt hantera utmaningen. Långsiktigt finns också risk för en typisk svensk situation, det vill säga en undermålig integrationspolitik där exempelvis syrier gör en klassresa nedåt i förorternas segregerade och socioekonomiskt misslyckade invandrargetton. Dessa områden utgör i nästa generation därmed en utmärkt jordmån för brotttslig, men också islamistisk rekrytering (fast de flesta tillresta jihadister inom exempelvis Islamiska staten har inte syriska rötter).
Om bara integrationspolitiken fungerar och flyktingttrycket håller sig på en hanterbar nivå borde det alltså finnas hyggligt goda generella möjligheter för åtminstone de flesta syriska flyktingar att bli ”goda européer” vilka som helst. De realpolitiska förutsättningarna varierar emellertid och därtill kommer i många länder en främlingsfientlig nationalpopulism, vars väljare i vissa fall kan tänkas motsätta sig invandring av klasshat.