Enligt vissa uppgifter är alla nära nog överens, Centerpartiet och Liberalerna har bestämt sig för att bilda regering tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Enligt åter andra uppgifter är inga överens, det mesta talar i själva verket för extra val.
Kort sagt – vi har inte en aning! Däremot går det att resonera kring förutsättningarna för en fyrpartiministär med S, MP, C och L.
Stefan Löfven är uppenbarligen beredd på att gå långt för att definitivt spräcka Alliansen, men vad kommer hans löften om exempelvis reformerad arbetsrätt att vara värda i praktiken? Löfvens behandling av Miljöpartiet den gångna mandatperioden pekar i riktning mot det öde som riskerar att drabba Centern (och Liberalerna) under sådana omständigheter. För om Löfven til syvende og sidst till exempel säger nej till större reformer inom arbetsrätten, vad ska Annie Lööf göra då? Precis den situationen hamnade MP i under flyktingkrisen. Partiet tvingades till en svår eftergift eftersom enda alternativet hade varit att lämna regeringen med svansen mellan benen.
Hur Lööf än gör, riskerar det att bli fel – inklusive att trots allt säga ja till Ulf Kristersson som statsminister istället för Stefan Löfven. Skillnaden är att Lööf förmodligen får lättare att samarbeta med Kristersson än med Löfven – till och med om Centern inte ingår i en regering bestående av Moderaterna och (sannolikt) Kristdemokraterna.
Trots det förtroenderas som drabbat Lööf, tycks hon dock ha en någorlunda enig partiledning och riksdagsgrupp bakom sig. Inom Liberalerna blåser däremot full storm.
Om Lööfs politik kännetecknats av ett antal missriktade chansningar, handlar Liberalernas påhängslinje egentligen mer om Jan Björklunds framtid än hans eget parti. Efter ett mediokert riksdagsval närmade sig Björklunds karriär slutet i vilket fall som helst, men genom att driva en S-vänlig linje hoppas han på en statsrådstaburett. Det hade han naturligtvis fått i en Kristerssonledd ministär också, men utan Centerns medverkan vågar Björklund inte riskera att framstå som mindre "liberal" än Lööf. Det är förstås en tveksam tolkning av den liberala ideologin – i synnerhet som Björklund påvisat en påfallande osjälvständighet i relationen till Lööf under det pågående regeringsdramat.
Enligt vissa uppgifter är delar av riksdagsgruppen nu beredd på en öppen revolt mot sin egen partiledare. Bara för att Lööf skadat borgerligheten allvarligt genom sitt agerande, behöver inte Liberalerna göra detsamma.