Det gäller att välja sina strider och utrikespolitiskt samarbete innebär ofta kompromissande. Dessutom är förstås tidpunkten – efter terrordådet i Paris – inte den bästa för vad många förmodligen skulle uppfatta som svensk obstruktion. Men det nya EU-direktivet om stärkt skydd för affärshemligheter förtjänar faktiskt inte att antas. Och med tryckfrihetsförordningen i ryggen har den svenska regeringen goda möjligheter att stoppa lagförslaget, som det ser ut för närvarande.
Syftet bakom direktivet är gott, det handlar om att stoppa industrispionage. Problemet är att utformningen är så luddig, att lagen riskerar att tolkas lite hur som helst. Inför blotta risken att ställas inför rätta – och framför allt riskera dryga ersättningskrav – lär varken enskilda journalister eller medieföretag ta några överdrivna risker. Steget till självcensur är inte långt.
I går, onsdag, uppmärksammades detta på DN Debatt av företrädare för flera tunga svenska medieföretag, bland andra Tidningsutgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter och Sveriges Radios vd Cilla Benkö. Debattörerna påpekar att möjligheterna för multinationell journalistisk försämras, likaså att vi riskerar vad som brukar kalla förtalsturism, det vill säga att svenska medier riskerar att dras in i utländska rättsprocesser.
Givet de nedskärningar många medieföretag genomför, och som ofta drabbar utrikesjournalistiken, kan man förstås raljera över att det i praktiken inte handlar om många grävande svenska journalister som kommer att ta några risker! Samtidigt är farhågorna som presenteras på DN Debatt reella.
Förutom att det finns goda journalistiska skäl att, såväl nationellt som internationellt, motsätta sig lagstiftning vilken riskerar att försvåra granskning, har regeringen en skyldighet att försvara svensk grundlag i Bryssel. Regeringen menar, med riksdagens goda minne, att den senaste kompromisskrivningen innebär ett tillräckligt starkt skydd för journalistisk verksamhet – åtminstone i Sverige. Fast är så verkligen fallet?
I värsta fall riskerar vi situationer där svenska domstolar, med grundlagen i ryggen, godtar verksamhet som samtidigt leder till att Sverige dras inför EU-domstolen för avtalsbrott. Därför har regeringen faktiskt en skyldighet att inför de övriga medlemsstaterna förklara att vi inte kan anta det nya direktivet.
Härvidlag behöver ministären Löfven inte känna sig ensam och övergiven. Det aktuella direktivet har från journalistiskt håll kritiserats länge på kontinenten.