På ett sätt kan det diskuteras om statsministern emeritus Ingvar Carlsson har rätt. Upplever vi verkligen det värsta parlamentariska läget i Sveriges moderna historia? 20-talet var också en rörig period – inte minst på arbetsmarknaden – och inget kan för övrigt jämföras med de hot och utmaningar vi ställdes inför under andra världskriget.
Fast under 40-talet var samtidigt den parlamentariska situationen paradoxalt nog enkel: alla demokratiska partier deltog i en och samma regering.
När Carlsson nu låter intervjua sig i Dagens Nyheter (16/10), sker det onekligen i ljuset av stor parlamentarisk oro. Men ”det handlar inte om politik, utan matematik” konstaterar Carlsson. Det gäller att räkna ut hur möjliga riksdagsmajoriteter ser ut. Och Sverigedemokraterna sitter som bekant stadigt som tungan på vågen.
Carlsson propagerar för ett block-överskridande arbete och menar att om han och Carl Bildt kunde komma överen i början på 90-talet, så borde det samma kunna gälla dagens politiker. Man behöver inte ens tycka om varandra! ”Personkemin får inte förhindra det som är viktigt för landet” hävdar den forne statsministern och menar att det till att börja med går bra att prestigelöst mötas i några enstaka frågor.
Som av en tillfällighet möttes alla partier, utom SD, i går för att diskutera flyktingpolitiken. Något givet resultat bjöd mötet dock inte på och inte gick det bättre när Stefan Löfven försökte få stöd för Sveriges önskemål i Bryssel tidigare under dagen. Utgången var i det senare fallet realpolitiskt ganska väntad. Andra länder uppfattar situationen som att så länge Sverige självmant tar emot många flyktingar, så behöver de själva inte göra mer.
Flyktingkrisen är akut och borde definitivt vara föremål för en bred och långsiktig överenskommelse. Fast inte nödvändigtvis hur bred som helst. Egentligen räcker det ju med att Moderaterna och Socialdemokraterna kommer överens, för att uppgörelsen ska hålla över mandatperioderna. Frågan är känslig, dels eftersom varje överenskommelse realistiskt sett måste gå i restriktiv riktning, dels för att de mindre riksdagspartierna naturligtvis också vill vara med. För Socialdemokraterna kan det innebära att samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet måste häktas av, för Moderaterna att tankarna på ett snabbt regeringsskifte i utbyte kanske måste skjutas upp.
Det handlar om att ge och ta, vilket internt kan göra ont för båda parter. Men ibland är det nödvändigt att blunda för omaket och tänka på Sverige.