”En av de pinsammaste dagarna i svensk presshistoria” skriver Aftonbladets vänstervridna kulturredaktör Åsa Linderborg, med illa dold skadeglädje. Detta med anledning av att den tidigare huvudmisstänkte terroristen – 22-åringen som också namngavs i medierna – inte visat sig vara den våldsverkare många hade fruktat. Misstankarna höll inte, samtidigt som 22-åringen uppenbarligen aldrig gjorde något för att gömma sig eller dölja sin identitet.
Linderborg rasar mot Säpo, men också journalistkåren som kallas för ”Kling och Klang”. Naturligtvis agerar hon utifrån sin vänsterradikala agenda.
”Det är inte vår uppgift att vara Säpo till hjälp” hävdar Linderborg med adress till alla journalister.
Det är ansvarslöst och lite hysteriskt, men samtidigt inte poänglöst. Med sina självsäkra konstateranden och hårda utfall påvisar Linderborg nämligen just den mediala dramaturgi som hon kritiserar! Hon uppmanar andra att hålla huvudet kallt, men misslyckas själv.
Dock, när drevet går är det lätt att ryckas med – på goda eller mindre goda grunder. Det krävs också viss skicklighet för den som kastar sten i glashus. Linderborg kritiserar följaktligen rapporteringen i Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter, men påpassligt nog inte de braskande rubrikerna i Aftonbladet...
Det går att förstå om många journalister nu är missnöjda med Säpo. Då är det också lätt att skuldfrågan entydigt hamnar någonstans där, att frågan inte analyseras och bedöms utifrån sina egna förutsättningar.
Det fanns faktiskt de som verkligen kan sin sak och uttryckte viss förvåning när Säpo skärpte hotbilden och inledde terroristjakten. Magnus Norell på FOI tyckte det var märkligt att den misstänkte inte gjorde fler försök att gömma sig, om han verkligen planerade ett terrordåd inom det snaraste. ”Jag har svårt att se att han skulle vara så farlig om han är hemma i sin lägenhet under ett eget namn” funderade Norell. Samtidigt konstaterade Magnus Ranstorp på Försvarshögskolan att det rådde oklarheter i bland annat kommunikationen mellan Säpo och Migrationsverket.
Nu har det ju redan visat sig att Säpo uppenbarligen begått allvarliga misstag. Exakt vilka och varför är emellertid sin sak att reda ut. Likaså huruvida besluten att förhöja hotnivån och dra igång terroristjakten var berättigade eller inte – givet den information som var Säpo tillhanda vid tillfället.
Det är lätt att i efterhand kritisera Säpo, i synnerhet när det som i det aktuella fallet finns mer än nog med märkligheter att reda ut. Samtidigt duger det att fundera på kritiken sett ut om Säpo valt att agera försiktigare – och Sverige faktiskt drabbats av ett terrordåd. Det föreligger risk för utveckling i denna riktning om kritiken mot Säpo får kvarstå oproblematiserad.