De blågula hade bara fått 42,6 procent eftersom Moderaterna nu fått tillbaka stödrösterna från L som åter är en bra bit under fyraprocentsspärren. Sverigedemokraterna har backat 2,8 procent. M som vuxit en aning är därmed större än SD.
Socialdemokraterna har sedan valet njutit av att vara i opposition, och vuxit från 30,3 till 33,4 procent. De nya väljarna kommer främst från Centerpartiet och soffan, men även M och L. Centerpartiets siffror har på nationell nivå inte rört sig dramatiskt. På landsbygden har C dock blivit omsprunget av KD.
Det är inte konstigt. C har övergivit landsbygden medan KD ökat sitt fokus där. Detta förpliktigar. KD måste förvalta förtroendet. Samtidigt bottnar partiet inte riktigt så väl i landsbygdsfrågor som det gärna vill ge sken av, och en del tillsättningar antyder att partiet inte alltid riktigt vet vad det egentligen letar efter. Det hedrar landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) att han är ärlig med att han ännu inte kan allt. Det är också av synnerlig vikt att han, inte miljöminister Romina Pourmokhtari (L), sänds till EU för att förhandla om den svenska skogen.
Moderaterna har gått om Sverigedemokraterna men Kristerssons största huvudvärk torde vara Liberalerna. Både när det gäller de dåliga siffrorna för regeringen som helhet och för Moderaterna som enskilt parti.
Privatekonomin var en avgörande fråga när människor gick till valurnorna. Energi, både el och bränsle, var en stor del av valrörelsen och M, KD och SD gjorde stora utfästelser om snabb och rejäl lindring. Det var också landsbygden där ekonomin pressas extra hårt av höga energipriser som säkrade maktskiftet. Att människor blir sura när regeringen sviker är naturligt.
Den svaga kronan försvårar rejäla prissänkningar men det är en rimlig gissning att Liberalerna bär skuld till att regeringen inte anstränger sig mer för att leva upp till vallöftena. Väljarna på landsbygden kan inte straffa L för detta. Här är partiet, precis som MP, oftast obetydligt. Det blir i stället M som får ta smällen när väljarna går till SD. L-ledaren Johan Pehrsons utfall mot SD med efterföljande ursäkt gör inte saken bättre för varken M eller L. Bara för SD.
Det här betyder inte att Liberalerna inte kan bli ett landsbygdsparti. Tvärtom har ett liberalt parti som återfinner sina frisinnade rötter goda chanser att gå hem hos den landsbygdsbefolkning som i allt större omfattning efterlyser mindre politisk paternalism och mer frihet. Ett Folkparti har det inte.
Detta måste inte bara L, utan hela borgerligheten, ha i åtanke när L ska profilera sig upp över fyraprocentsspärren. Får de väljare som säkrade regeringsskiftet betala alltför mycket för av Tidöavtalets kompromisser, så blir det ingen andra mandatperiod. I alla fall inte för Liberalerna.