Det var en historisk dag. För första gången fick Sverige en kvinnlig statsminister. Man kan också säga att för första gången på 301 år innehas Sveriges tyngsta politiska ämbete av en kvinna – om man räknar in äldre tiders kungar och drottningar som hade riktig makt. Det är nämligen så lång tid det gått sedan Ulrika Eleonora abdikerade.
Men det är också ett dåligt omen, för Ulrika Eleonora var bara regent i två år och hann inte uträtta särskilt mycket. För Andersson gick det ännu snabbare. Efter bara några timmar som statsminister kände hon sig tvingad att avgå, i den stund man ens kan säga att hon hunnit tillträda.
Andersson valdes tidig förmiddag av en minoritet riksdagsledamöter, eftersom det som bekant räcker att en majoritet inte är emot statsministerkandidaten. Efter visst knorrande lade Centerpartiet ned sina röster. Fast så lätt skulle Andersson uppenbarligen inte komma undan, inte för Annie Lööf som ogillar Anderssons överenskommelse med Vänsterpartiet.
I eftermiddagens budgetomröstning lade därför Centern ned sina röster igen. Därmed gick den blågula oppositionsbudgeten igenom. En riktigt bra budget! Fast samtidigt ett fullständigt ologiskt agerande från Centerhåll. Å ena sidan släpper C igenom en socialdemokratisk statsminister, istället för att rösta fram Ulf Kristersson till posten. Å andra sidan saboterar man för samma socialdemokratiska statsminister, genom att samtidigt släppa fram en borgerlig budget.
Till råga på allt vägrar Lööf se det som är uppenbart för alla andra. Nämligen att hon indirekt faktiskt gett Sverigedemokraterna politiskt inflytande genom att släppa igenom en budget som SD står bakom, på tvärs med sin egen deklarerade politik.
Och som om inte allt detta räckte, passade Miljöpartiet så på att hoppa av regeringen när det stod klart att den egna budgeten fallit. Vilket i sin tur alltså fick Andersson – som bara hunnit vara statsminister över dagen – att begära entledigande från sin post... Ett svårslaget rekord på sitt sätt, som till och med får den så kallade sommarministären -36 att framstå som en evighet.
Därmed kan vi vara tillbaka på ruta ett, även om mycket talar för att vi snart får se ministären Andersson 2 (eller möjligen 1B), i så fall i socialdemokratisk enpartiskepnad.
Den uppmärksamme noterar förstås att systerskapet över partigränserna uppenbarligen har sina brister. Först hotade Nooshi Dadgostar med att fälla Anderssons kandidatur. Därefter valde Lööf att sabotera hennes ekonomiska politik genom att släppa fram oppositionsbudgeten och till sist vred Märta Stenevi (förvisso tillsammans med Per Bolund) om kniven genom att lämna regeringen.
Magdalena Andersson hade faktiskt förtjänat bättre. Liksom vilken nyvald statsminister som helst.