När var senast man hörde Socialdemokraterna prata i klara termer om sin politik? Det mesta av deras kommunikation verkar tämligen diffus. Det enda riktigt klara beskedet de har att ge är att Sverigedemokraterna är deras röda linje, och att Moderaterna kommer – av oförklarlig anledning – att ge SD ett carte blanche vid valvinst. Magdalena Andersson verkar ha tagit efter Annie Lööfs exempel och reducerat valrörelsen till en debatt om ren spelteori och Sverigedemokraterna. Det är anmärkningsvärt.
En nyckelspelare i denna nya, dramatiska dynamik är Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. Sedan Dadgostar tillträdde som partiledare har Vänsterpartiet bytt skepnad i svensk politik. Från att ha varit en pålitlig dörrmatta, som kan förödmjukas med Januariavtal, har de blivit ett starkt och självsäkert parti som återkommande lyckas tvinga igenom sin politik.
Men Dadgostars hårda linje är givetvis högst problematisk för Andersson. Att ställa ultimativa krav i direktsänd TV om att Vänsterpartiet inte tänker medverka till en rödgrön regering om de inte får plats i samma regering kändes sannolikt som ett slag rakt i Sveavägen 68:s hjärta.
Om kraven från både Lööf och Dadgostar, vilka båda hittills verkat mycket bestämda i deras hållning gällande Vänsterpartiets vara eller icke-vara i en rödgrön regering, innebär det i praktiken att Andersson inte har ett regeringsunderlag. Att prata om regeringsunderlagets dysfunktion är inte nödvändigt – för det finns inte över huvud taget.
I ett sådant läge gäller det att röra sig framåt mycket försiktigt. Prata inte om vänsterpolitik, för det kan uppfattas som en sväng mot Vänsterpartiet. Prata inte om högerpolitik, för det kan uppfattas som en sväng mot Centerpartiet. Kvar finns då att säga: Rösta på mig, jag är i alla fall inte sverigedemokrat.
Därför är pratet om personval – eller ”presidentval”, som det ibland kallas bland politiska kommentatorer – och öppna mandat ett tecken på oro. Andersson rör sig på tätt minerad mark, där varje sakpolitiskt utspel riskerar att förarga antingen V, MP eller C. Det rödgröna laget är ett korthus och att prata sakpolitik vore att öppna fönstret när vinden blåser utanför.
Det finns inget enkelt svar på hur denna gordiska knut ska lösas. Ratar man Vänsterpartiet faller regeringen. Ratar man Centerpartiet faller regeringen. Och ännu värre – lyckas man göra båda partierna nöjda på något vis så förlorar man sannolikt valet, eftersom socialdemokratiska väljare i regel inte ställer upp på vare sig V eller C:s politik.
Det är verkligen inte ett lätt läge för statsministern.