Norrköpings Tidningar och Corren har i veckan gjort en andra granskning av de kriminella gängens framfart i länet. En på flera sätt dyster läsning. De kriminellas förmåga att finna nya sätt att begår brott, manipulera sin omgivning med hot och våld och rekrytera nya anhängare är förvånansvärt effektiv.
Allt från brevlådeföretag utomlands till skattefusk, klassisk utpressning och så kallade ”målvakter” samt en massa annat mer eller mindre våldsamt finns i gängens repertoar.
På andra sidan är det dock relativt tunt med insatser. För inte så länge sedan gavs löften från den regionala polisledningen att den organiserade brottsligheten skulle jagas ur länet. Det gick inget vidare med det löftet. Snarare verkar gängen vara på frammarsch. De parallellsamhällen som gängen bygger upp, med egna regler och lagar är ett grundläggande hot mot samhället. Fler hotas till tystnad, färre vågar säga ifrån.
Historien visar att det som fungerar bäst mot gängen är när de rättsvårdande myndigheterna (och andra exempelvis Skattemyndigheten och Kronofogden) samarbetar och punktmarkerar de kriminella nås resultat.
Politiker och andra makthavare uttrycker ömsom irritation och ömsom bestörtning. Samtidigt inte mycket mer och det som initieras från det offentligas håll, för att exempelvis stoppa rekryteringen till gängen tycks ha en ytterst marginell effekt. Gängen växer och så sent som i går rapporterades om nya stödgrupperingar kring MC-gängen.
Journalisten och författaren Lasse Wierup påpekar i granskningen att riskerna är uppenbara när gängen kommer undan med grova brott. Bilden av osårbarhet och onåbarhet får fäste hos de kriminella. Vilket i sin tur förenklar rekryteringen.
Enligt Wierup är lösningen att först och främst gripa, fälla och låsa in ”kriminella motorer” och samtidigt förhindra nyrekryteringen med sociala insatsgrupper. Då kan man bryta den destruktiva cirkeln.
Säkert är att fler måste engagera sig mer i bekämpningen av den organiserade brottsligheten.
Från makthavare till rättsvårdande myndigheter och i slutändan enskilda medborgare. Om ingen (eller i vart fall färre) spelar på gängens spelautomater eller köper deras smuggelsprit är mycket vunnet. Likaså om fler säger ifrån och vägrar betala för ”beskydd” blir gängen av med sina inkomster. Desutom måste myndigheterna slår till snabbare mot fuskbolagen. Då krävs samtidigt att samhällets stöd för dem som säger ifrån också är starkt och hållbart. Annars kommer ingen att våga. Vi är fler och starkare än dem.