Biståndet är en lika dyr som ineffektiv åtgärd. Det är ofta symbolpolitik i dess fulaste form, där Sverige bland annat försöker lätta sitt dåliga samvete inför sin rikedom genom vad som många gånger är ren kapitalförstöring. Det är dags att avsluta detta kapitel i svensk utrikespolitik.
Det avslöjades nyligen i SvD (9/7) att både UD och Sida sekretessbelägger bristfälliga utvärderingsunderlag. Detta i enlighet med ”pinsamhetsprincipen”, det vill säga uppgifter som kan leda till jobbiga frågor för politiker och andra makthavare. Ja, det är precis så illa som det låter. I samma reportage berättades det även om FN-organet UNOPS, varifrån det mystiskt försvunnit 600 miljoner kronor. Sverige sitter i UNOPS styrelse, och betalar genom biståndet ut betydande summor till detta organ. Det är alltså med stor sannolikhet åtminstone delvis svenska skattemedel som ”slarvats bort”, eller är det möjligt att dessa pengar hamnat i några ljusskygga aktörers fickor?
Det här är symptomatiskt för svensk biståndspolitik. Det är inte första gången som något liknande hänt på något av FN:s många biståndsorgan. Ändå fortsätter UD, Sida och flertalet av våra partier att högtidligt förklara biståndets humanitära bedrifter. Att det hjälper att lyfta världen ur fattigdom. Nåja, även om det är syftet tycks det vara lite sisådär med utfallet.
Det är antagligen självbilden om Sverige som ”moralisk stormakt” som spökar, som den ofta gör. Sverige är en av FN:s största bidragsgivare, och beloppet vi skänker till detta svarta hål höjs varje år – i takt med BNP, i enlighet med enprocentsmålet. Under 2022 har Sida hela 41,4 miljarder kronor att dela ut. Det må låta som bara siffror, men det tåls att ponera att lite grovhugget skulle man kunna finansiera 87.000 sjuksköterskors årslön för dessa pengar.
Finland har stoppat all sin kärnfinansiering av FN:s stödorgan i väntan på att skandalen på UNOPS reds ut. Vi bör följa efter. Men oavsett om en ordentlig granskning sker så bör vi inte öppna biståndskranen igen, och särskilt inte utan förbehåll. Biståndet kan, om man vill, användas strategiskt. Det är exempelvis närmast bisarrt att länder som vägrar ta emot deras utvisade medborgare samtidigt erhåller bistånd från oss.
Men grundprincipen måste vara att svenska skattebetalares pengar investeras i svenska skattebetalare. Dessa stora summor pengar hade gjort större nytta i välfärden, kanske genom en satsning på sjukvårdspersonalen eller Polisen? De har båda arbetsförhållanden i behov av förbättring. Eller varför inte försvaret? Vi har långt kvar om vi ska nå Natos krav om en försvarsbudget på två procent av BNP.