Medborgargardet är lika mytomspunnet som satyren. Och nära nog lika ovanligt. Ändå har det nära nog blivit en vedertagen sanning att om staten inte klarar av sina grundläggande uppgifter kommer medborgarna att sluta sig samman för att själva lösa uppgiften. Det är ärligt talat extremt hoppfullt.
Men det har i själva verket alltid varit en amsaga. Den bistra verkligheten är att såväl faktiska omständigheter som vår pragmatiska natur lägger hinder i vägen för detta.
Sanning att säga så saknar gemene svensk ett våldskapital att tala om. Det spelar i stort sett ingen roll om vi sluter oss samman i större grupperingar. Mentaliteten och kunskapen saknas. Farsor och morsor på stan kommer inte att beväpna sig med jaktgevär och brännbollsträn och gå på jakt efter potentiella illgärningsmän. Visst finns det undantag, men de är just det.
När staten inte håller kriminella i schack är det mer troligt att marknaden tillhandahåller en lösning. För nog finns det människor med både våldskapital och avsaknad av hämningar som är villiga att axla denna mantel. I första hand är det nog motorcykelgängen som kommer att anlitas och välkomnas.
Visst, att betala dem för beskydd är delvis att betala för att de inte ska göra en något. Men de skyddar även mot andra och skapar en upplevd förutsebarhet vilket krävs för att få en rimlig vardag. De följer också ett hederssystem som i någon mån är bekant.
Denna acceptans av kriminella element är betydligt farligare än om svenskarna skulle upprätta stora mängder miliskooperativ. Därtill är det dessvärre en sannolikare utveckling.
Detta ses tydligt i svallvågorna av den undermåliga krishanteringen. SR Östergötland (4/1) rapporterar att kriminella nu vänder sig till företagare och erbjuder dem lån. Reportaget fokuserar på krögare i Linköping. Linköping har förvisso stora problem med kriminalitet. Men krögare är sårbara överallt. De har nära nog belagts med verksamhetsförbud men är inte föremål för några träffsäkra stödåtgärder. Och kriminella vet att hålla sig framme.
Klart att folk hade kunnat sluta sig samman i egna låneorganisationer för att lösa likviditetskrisen. Men precis som med våldet ligger det oss egentligen inte för. Vi låter hellre någon annan ta hand om det praktiska.
Regeringen har genom sin nonchalanta krishantering serverat företag till kriminella som vore det ett stort smörgåsbord. Risken är att vi kommer att få se betydligt mer av denna utveckling framöver.