Det brukar kallas regeringsfrågan. Men man kan lika gärna kalla det SD-frågan. Svårigheten i regerandet ligger i att SD blivit så stora samtidigt som inget annat parti vill regera, samarbeta och knappt ens samtala med dem. Utifrån detta perspektiv arrangerade Statsvetenskapliga förbundet seminariet "Hur ska Sverige regeras?" under årets Almedalsvecka. En del av diskussionen är intressant även ur ett kommunalt perspektiv.
Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, resonerade kring möjliga konstitutionella förändringar. Såsom att införa positiv parlamentarism, vilket skulle göra det lättare att bilda regering. Men det bygger samtidigt in spänningarna i regeringen istället, vilket gör att den också faller lättare. En annan lösning som återfinns i andra länder är en variant på decemberöverenskommelsen - att regeringspartiet alltid får igenom sin budget. Hinnfors påtalar också att enpartiregeringar är relativt sällsynta internationellt. Man vill hellre bygga in koalitionspartier i regeringen vilka man kan komma överens med innan man driver frågorna vidare.
Svårigheten med framtida regerande är dock inte konstitutionell, utan politisk. Ulf Bjereld, statsvetare och medförfattare till rapporten "Levande Dö(d) - decemberöverenskommelsen" och frågan hur Sverige ska regeras, presenterade möjliga lösningar. Dagens låsta läge kan förändras genom att SD:s isolering bryts, genom en ny decemberöverenskommelse eller genom blocköverskridande regeringar och samverkan. Bjereld konstaterar att ingen av lösningarna är sannolik idag. Frågan är om en kombination av dem blir mer sannolik efter valet.
Vad säger politikerna själva? Karin Eriksson, politisk reporter på DN och medförfattare till rapporten, konstaterar att de lyfter fram samarbeten och överenskommelser – och riksdagens tyngre roll i förhållande till regeringen. Hon konstaterar att detta är en underberättad historia (i skuggan av diskussionen om vem som ska bryta isoleringen av SD). Det skapar hopp för rikspolitiken.
Hanne Kjöller, journalist och författare, påtalar att det är minst lika viktigt med en fungerande opposition som en fungerande regering. SD kan bli hur stora som helst så länge de upplevs som ”det enda oppositionspartiet”. En S+M-regering, eller ytterligare varianter på decemberöverenskommelsen, vore ur det perspektivet mycket olyckligt.
Frågan om oppositionens avgörande roll går att översätta till kommunal nivå. En fungerande och livlig opposition är där sannolikt viktigare än en stabil majoritet. I det perspektivet är den nära relation mellan M och S i Västervik problematisk. De skulle behöva vara varandras granskande kritiker och leda respektive oppositionsgrupp i avsevärt högre grad än idag.
I kommunerna är SD-frågan inte alltid lika brännande. Men delvis som ett led av att SD växt sig större leds allt fler kommuner av ett minoritetsstyre. Efter valet 2014 fördubblades antalet minoritetsstyren, till 92 kommuner och 7 landsting. Det är inte ett problem i sig, eftersom minoritetsstyren har vissa demokratiska förtjänster. De styrande kan inte reflexmässigt avfärda oppositionens idéer och synpunkter. De måste ta debatten med andra partier. Och argumentera i sak.
Det är också en slutsats i den rapport om minoritetsstyren som Sveriges kommuner och landsting, SKL, tog fram efter senaste valet. Även om kommuner som styrdes av minoriteter präglades av samförståndsanda och pragmatism gör rapporten tydligt hur viktig oppositionens och oppositionsledarens roll är i dessa kommuner. En annan intressant slutsats i rapporten är att vanliga antaganden om svårigheter kopplade till minoritetsstyre synes sakna grund, då svårigheterna inte gick att finna empiriskt.
Svårigheten med att regera i minoritet och att acceptera SD som en del av den politiska verkligheten sitter inte i konstitutionen, utan i huvudet på vissa politiker. Det går dock att se hoppfullt på utvecklingen hos de senare. Och sker ingen förändring hos politikerna är de avsevärt enklare att byta ut än konstitutionen.