Småskalig livsmedelsförädling i Sverige är ofta en dålig affär.
Det visste Magnus Bengtsson som driver Klosterkvarn i Söderköping. Men hans svärfar, som haft kvarnen hela sitt liv, sade till honom att ”vi är en kvarn, vi ska mala”.
– Så för att vara en kvarn malde vi mjöl i mindre skala och sålde i butiken där vi har andra jordbruksprodukter, vilket är vår huvudverksamhet. Mjöltillverkningen fungerade då min svärfar som är pensionär kunde sköta det. Att göra mjöl är ett svårt hantverk, det är 99 procent känsla. Det ska låta rätt och se rätt ut. Vetet vi använde tog vi som längst ifrån Vikbolandet, någon mil härifrån.
När de för fyra år sedan räknade ihop avgifterna för livsmedelskontroller och insåg att de skulle behöva dubbla priset blev det ändå för mycket. Därför stannade kvarnstenarna vid Storån, en plats där det har malts mjöl på sedan 1200-talet.
Klosterkvarn har fått namnet av att den på medeltiden tillhörde Franciskanerklostret som låg på andra sidan ån. I den direkta närheten gör sig medeltiden än i dag påmind genom ett ganska oförändrat stadsnät, 1200-tals kyrkan Drothem och Sankt Laurentii kyrka, där Magnus Ladulås gemål Helvig av Holstein kröntes till svensk drottning år 1281.
Trots att staden drabbades av bränder, epidemier, härjningar och ockupation fortsatte kvarnverksamheten. När Gustav Vasa genomförde reformationen togs kvarnen från kyrkan.
Runt tiden för första världskriget maldes korn till försvaret, då gick transporterna på närbelägna Göta kanal. Inuti kvarnen upplevs inte mycket ha hänt sedan dess.
Magnus Bengtsson visar runt i byggnadens andra våning. För några år sedan maldes mjöl i två kvarnar, den ”nyaste” satte Magnus Bengtssons svärfars far in åren 1935–36. Den äldre har två stora kvarnstenar, som vardera väger över hundra kilo. Nu står båda oanvända. Magnus Bengtsson förklarar:
– Det är svårt att driva en liten kvarn i Sverige. Det behövs större volymer, då kan kostnaderna fördelas på flera kilo mjöl. Lagstadgade avgifter som är försumbara för stora kvarnar blir stora för oss som inte producerar mycket.
Söderköpings kommun anger att avgiften för livsmedelstillsyn är 1030 kronor per timme. Hur många timmar som krävs för den årliga inspektionen av en kvarn är svårt att avgöra – det finns inte längre någon verksam kvarn i kommunen. En försiktig uppskattning är tre timmar. Sedan tillkommer ett ytterligare inspektionstillfälle för att kontrollera butiken där livsmedlen säljs, då gäller samma timkostnad. Upptäcker kontrollanterna något som avviker behöver de göra en extra offentlig kontroll.
Även om det finns en osäkerhet kring hur stor kostnaden blir varje år är det ändå summor som känns överstigliga – men det är innan alla andra krav sammanfattas.
Skattetryck, regler, registreringsavgifter, kontrollavgifter, krav på märkning och återkommande uppdateringar av lagstiftningen som producenten ska känna till bildar ett ekonomiskt och mentalt hinder. Är verksamheten mindre är nedläggning en enkel och ofta billig väg för att undkomma mycket byråkrati.
Att mjöltillverkningen har lagts ner i Söderköping visar hur svårt det är att driva småskalig livsmedelsproduktion och förädling i landet. Många små- och medelstora livsmedelsföretag har försvunnit. Slakterierna, mejerierna och musterierna som tidigare fanns i nästan varje samhälle är borta. Till stor del beror utvecklingen på stordriftsfördelar, men att försöka gå emot strömmen är inte lätt. De många krav som ska bidra till ökad livsmedelssäkerhet slår också ut producenter.
Att politiker talar sig varma om närproducerat och mervärden i olika former hjälper inte mycket.
Trots situationen är Magnus Bengtsson tydlig:
– Jag vill inte ha ett snyftreportage.
Lite nostalgiskt fortsätter han ändå.
– Om det inte varit för reglerna hade vi fortsatt, för att hålla hantverket vid liv.
Men säger Magnus Bengtsson, med glimten i ögat:
– Vi har funderat på att fulköra. Mest för att inte glömma hur man mal mjöl.
Det är lite tragikomiskt, att mjölnaren ska behöva mala mjöl som inte får säljas för att en 800-årig hantverkstradition ska leva vidare på samma plats. Samtidigt är det priset för en livsmedels- och jordbrukspolitik som gynnar stordrift.