Mycket skrik för lite ull, sa kärringen som klippte grisen. Och det är onekligen inte svårt att tänka på detta ordstäv efter måndagens fullmäktigedebatt i Norrköping. Trots att långt mindre stod på spel än vad som ursprungligen tycktes vara fallet.
Frågan handlade ju nu bara – eller möjligen "bara" – om driften av Louis De Geer konsert och kongress. På ena sidan Borgerlig samverkan, med stöd av Sverigedemokraterna. Fast Centerpartiet motsatte sig inte heller lösningen och inom den övriga oppositionen varierar motståndet.
Och ändå denna stenhårda retorik!
"Ni kunde ha bjudit in oss" surade oppositionsledaren Olle Vikmång (S), medan Niklas Lundström (V) varnade för "ett ödesbeslut för Norrköping, industrilandskapet och kulturen." Kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl (M) kontrade med att oppositionens agerande var "oerhört oseriöst" och till sist var det den vanligtvis ganska sävliga Monica Holtstad (L) som drämde i med att "det är hål i huvudet att tjafsa om en återremiss för något det finns majoritet för"!
Överord? Kanske. Fast sakligt sätt har Holtstad rätt. Återremissen kommer knappast att leda till några större, eller ens mindre, förändringar av liggande förslag. Det finns nämligen en genuin majoritet bakom detsamma – inklusive Centerpartiet.
Kanske är det därför Vikmång krånglar, om man nu tycker att han gör det? Eftersom också han står bakom det mesta, men känner ett behov av att markera – så att inte det politiska utrymmet vänsterut lämnas helt öppet för i första hand V att exploatera.
Man kan också se den hårda retoriken i stort som uttryck för en viss frustration över att den stora, stora utförsäljningen av Louis De Geer till sist blev en ganska liten privatisering. Kanske har båda sidor i politiken anledningen att överdriva motsättningarna?
Därför känns det skönt att den vanligtvis så eldfängde Reidar Svedahl – numera fritänkande politisk vilde – stod för den mest sansade sammanfattningen: "Man har landat i en bra balans som är bra för Norrköping och skattebetalarna."