I går, för hundra år sedan, inleddes något som bland annat ledde till att Sverige, för första gången sedan Gustav III:s dagar, skickade trupp till ett annat land utan vare sig detta lands medgivande eller internationell sanktion. På sätt och vis agerade vi till och med ockupationsmakt – mitt under brinnande världskrig.
Allt började alltså 20 augusti 1917, då representanter för åtta av Ålands kommuner i hemlighet möttes på Ålands folkhögskola i Finström. Målet var att bryta loss Åland från inte bara Ryssland, utan också en eventuellt självständig finsk stat. Därefter skulle Åland återförenas med Sverige. Ålandsrörelsen hade sett dagens ljus.
Man började slipa på en framställan som skulle överlämnas till Sveriges kung Gustav V, liksom den svenska regeringen. Att gå från ord till handling var emellertid inte det lättaste. Det behövdes bevis för folkligt stöd och dessutom var Åland inte någon fredlig avkrok. Det fanns ryska trupper på ön. Kort efter krigsutbrottet 1914 hade Ryssland börjat återmilitarisera ögruppen. Det var egentligen i strid med det så kallade Ålandsservitutet från 1856, enligt vilket Ryssland förbundit sig att låta ögruppen vara demilitariserad. Men nu var det världskrig och de ryska trupperna började uppföra befästningar, som var klara två år senare. Allt med Rysslands allierade Frankrikes och Storbritanniens tysta medgivande.
Man kan bara spekulera i vad det kunnat få för konsekvenser om den svenska allmänheten insett vidden av den ryska politiken – i synnerhet med tanke på delvis starka tyskvänliga stämningar 1914. Ett återmilitariserat Åland innebar nämligen ett potentiellt hot mot Sverige, och vid krigsutbrottet fanns det därtill faktiskt ryska planer på att "stänga inne" den svenska flottan i Karlskrona. Det hade kanske inte krävts så mycket för att vi hade gått med i kriget på tysk sida.
1917 förändrades hur som helst förutsättningarna. Efter den ryska februarirevolutionen, började imperiet krackelera. Självständighetsrörelser uppstod överallt, som i Baltikum och Ukraina. Och inte minst i Finland. Finländarna, som länge varit ganska trogna undersåtar tack vare ett begränsat självstyre, hade börjat tröttna under det sena 1800-talets allt aggressivare russifieringspolitik. Det pågående världskriget hade inte gjort stämningarna vänligare.
Alla betraktade sig emellertid inte nödvändigtvis som finländare. På det svensktalande Åland ansåg sig de flesta kort och gott vara svenskar. När en delegation från Ålandsrörelsen till sist anlände till Stockholm i januari 1918, hade de med sig underskrifter som påstods påvisa att över 90 procent av befolkningen önskade en svensk återförening. Även om dessa siffror sedermera ifrågasatts, råder det inget tvivel om att de flesta ålänningar kände långt större samhörighet med Sverige än Finland.
Då riskerade emellertid tiden att springa ifrån ålänningarna. Efter den ryska oktoberrevolutionen, föll imperiet definitivt sönder. Finland hade förklarat sig självständigt redan 6 december, fast det dröjde till 4 januari 1918 innan Petrograd erkände denna självständighet. Samma dag erkände också Sverige den finska självständigheten och det fanns starka sympatier med den finska saken – både bland riksdagspolitiker och folk i gemen. I själva verket hade en finsk delegation tagits emot med stor välvilja av både Gustav V och regeringen redan i december.
Först därefter dök Ålandsrörelsens delegater upp och försatte därmed statsledningen i ett besvärligt dilemma. Det stod nämligen klart att man i Helsingfors inte alls var beredd att lämna över ögruppen i svensk ägo.
Ålandsrörelsen hade emellertid åtminstone en riktigt stark sympatisör i regeringen – den socialdemokratiske försvarsministern Erik Palmstierna. Han krävde att Sverige skulle stödja ålänningarna, om så krävdes med våld. Ögruppen borde helt enkelt besättas militärt.
Bland press och allmänhet fanns det gott stöd för en sådan politik, men viktigare ändå var att Palmstierna hade sin partiledare Hjalmar Brantings öra, liksom bland andra Gustav V. Trots att den liberale statsministern Nils Edén var något tvehågsen organiserades snabbt det så kallade Ålandsdetachementet. De första svenska fartygen anlöpte Eckerö 14 februari och några dagar senare landsteg 500 svenska soldater ur Göta livgarde – under rysk beskjutning. Formellt var visserligen inte detachementets uppgift att ockupera ögruppen, utan snarare att agera polisförband. Kanske var den verkliga tanken att om ön bara kontrollerades av svensk militär, skulle inget kunna hindra en faktisk annektering. Men polisuppdraget behövdes nog det också. På Åland rådde nämligen kaos.
På ögruppen fanns fortfarande runt 2 000 ryska soldater, som knappt tagit order av Petrograd efter februarirevolutionen. Disciplinen var därefter och civilbefolkningen plågades av soldateskens härjningar.
Som om inte detta var nog rådde emellertid kaos också på det finländska fastlandet, efter att rödgardisterna gjort uppror i det inbördeskrig vilket gått till historien som finska frihetskriget. De röda ville stöpa om Finland i sovjetisk riktning, men motstods av den sedermera segerrika vita sidan under Gustaf Mannerheims ledning. Han ville inte heller veta av något svenskt Åland, varför några hundra ur Nystadskåren sändes till ögruppen. Det ledde till strid mellan finska och ryska förband, för vissa ur rysk sida sympatiserade med Finlands röda och finska rödgardister tog sig också till Åland. Det svenska detachementet försökte undvika egna förluster och agerade närmast som fredsbevarande styrka.
Otroligt nog fungerade det, fast först efter att svenskarna förfalskat en order från Mannerheim. Såväl ryska som finska förband beslutade till sist för att lägga ner vapnen och kunde, med svenskt bistånd, hemförlovas. Vissa av de ryska soldaterna var emellertid inte alls ryssar, utan kom från imperiets alla hörn. De ville inte till Ryssland, utan internerades tillfälligt i Sverige – för att på ett sätt som något påminner om den sentida Baltutlämningen senare skickas som krigsfångar till Tyskland...
Och Tyskland skulle strax blanda sig i Ålandsfrågan på fler sätt. På finsk begäran anlände i början på mars en tysk eskader till Åland och 1 200 man landsattes. I praktiken tog Tyskland därmed över styret av ögruppen, den svenska regeringen vill inte riskera konfrontation med tyskarna och nöjde sig med att kräva en systematisk nedmontering av de tidigare ryska befästningarna på ön. En sådan verkställdes också, fast först 1919.
Ålands öde avgjordes till sist av Nationernas förbund, som 1921 förklarade att Åland borde förbli finskt, fast demilitariserat och med långt gående självstyre. Ett beslut som i huvudsak följde de riktlinjer den så kallade Ålandskommittén (ålänningar verksamma i Helsingfors) utarbetat som kompromisslösning. Branting – statsminister hösten samma år – betraktade beslutet som oacceptabelt, samtidigt som han emellertid uteslöt en militär lösning på frågan. I praktiken hade Finland vunnit dragkampen om Åland.