Efter mindre än en halv minut i luften var det slut. Raketen vände tillbaka till jorden och exploderade i ett spektakulärt eldmoln.
Hur kommenterar man det? Kanske som rymdbolaget Isar Aerospace chef Daniel Metzler: "Vårt första test mötte alla våra förväntningar och nådde stor framgång."
Nej, vi befinner oss alltså inte i Nordkorea. Platsen var det glest befolkade Andöya och uppskjutningen Norges första försök att nå rymden på egen hand. Och så var ännu en rolig Norgehistoria född!
Fast egentligen är historien inte så rolig och inte bara för att företaget egentligen är tyskt. Däremot säger den en del om en modern oförmåga att kalla en spade för en spade. Att erkänna ett misslyckande. För ingen kan förstås vara nöjd med att färden misslyckades, att raketen exploderade. Om detta är en succé, vad är då ett fiasko?
Riskerna med raketuppskjutningar dikterar behovet av att acceptera bakslag. Så har det alltid varit. Och i felstegen går det också att dra lärdomar. Bara för att en fas misslyckas behöver det inte heller innebära att alla steg på vägen gick lika illa.
Många har nog sett väl så spektakulära amerikanska raketexplosioner från rymdfartens barndom. Skillnaden är att ingen där och då skulle vågat kalla dessa fiaskon för framgångar. Ingen applåderade i kontrollrummen på 50- och 60-talen. Till skillnad från vad som ofta har varit fallet när den numera ökände Elon Musk provat sina påtänkta mån- och Marsraketer.
På tiden det begav sig bet man ihop och gick vidare, men utan applåder. De sovjetiska raketerna exploderade förstås också ibland, fast det fick omvärlden aldrig veta (och det var garanterat ingen som jublade på plats). I dag drabbas de kinesiska provraketerna säkert av bakslag, men det får vi heller inte veta något om. För att Kina är en diktatur, men också för att man har vett att skämmas.
Den "norska" optimismen, eller vad man nu väljer att kalla den, är hur som helst ett problem i vidare mening – inom såväl företagsekonomi som politik och självklart inte bara i Norge. Om överdrifterna blir alltför stora tappar man kontakten med verkligheten och folk i gemen. Plötsligen kan det bli svårt att avgöra vad som är verkliga framgångar och inte (alla fenomen är inte lika lätta att följa på himlen som en raket).
Eller så går det som med Northvolt. Tänk positivt! Ända tills kraschen är ett faktum.