Många som läst NT:s reportage om bristerna inom demensvården i Norrköping har nog blivit illa berörda. I många fall duger det faktiskt att tala om vanvård och man kan fråga sig var det legala ansvaret ligger. Dylika underlåtelser är – eller borde åtminstone vara – olagliga.
I det senaste avsnittet av podden Willner & Lagerqvist intervjuas den viktigaste visselblåsaren. Det var Mona Blomqvists modiga framträdande som fick bollen i rullning, som gjorde det möjligt att börja nysta upp en härva av uppenbar underfinansiering, personalbrist och åtföljande vanvård av äldre.
Den politiska reaktionen på NT:s artiklar var till synes (men som vi ska se, mest till synes) omedelbar. 25 nya tjänster inom demensvården utlovades. Ledande politiska företrädare erkände problemen, men hävdade dels att den ekonomiska situationen är besvärlig, dels att problemen är nationella. I varierande utsträckning är båda påståendena korrekta, men frågan handlar också om prioritering. När majoriteten beslutade sig för att spara på demensvården – trots förstärkta statsbidrag – kritiserades beslutet av oppositionen från höger till vänster.
Att fatta felaktiga politiska prioriteringar är ändå en relativ fråga och dessutom är den ekonomiska situationen verkligen besvärlig på många sätt. Därtill kan olika besparingar få andra effekter än avsett, samtidigt som det är svårt att omprioritera resurser under rådande budgetår. Fast frågan om vanvård inom demensvården i Norrköping handlar om så mycket mer.
I poddavsnittet avslöjar Mona Blomqvist att hon påpekat missförhållanden under lång tid – till chefer, tjänstemän inom kommunen och folkvalda politiker. Ingen har velat ta något ansvar och ofta har till och med de undvikande svaren uteblivit.
Vad värre är – den situationen fortgår uppenbarligen. I podden gläds Mona Blomqvist visserligen över responsen hos folk i gemen, men från politiskt håll har ingen hört av sig. Från kommunstyrelsens ordförande Olle Vikmång (S) och nedåt har det varit tyst.
Det är märkligt – eller inte, beroende på om man tycker att något annat än denna nonchalans från ledande politiskt håll inte var att vänta. Det är hur som helst just därför den politiska reaktionen bara till synes framstår som berörd och oroad. Oavsett om man inte känner för att ta i frågan eftersom den är så obehaglig eller det rentav är så illa att vissa över huvud taget inte bryr sig, utan bara tycker den mediala uppmärksamheten är jobbig, är uppträdandet en skam för Norrköping.