Femöresbron är nog det sorgligaste exemplet på dåligt underhåll i Norrköping.
Norrköpings broar mår dåligt. Förslitningen är kraftig och förutom det underhåll som genomförts på flera håll, väntar nya broar på sin tur. Samtidigt är allmänheten – av helt begripliga skäl – trött på alla avstängningar. Hur hamnade vi egentligen här?
Svaret på sådana frågor brukar vara komplexa, men är i detta fallet egentligen rätt enkelt. Vi har inte underhållit det vi har! Och det gäller inte bara broarna. Med jämna mellanrum uppstår ju som bekant vattenläckor och ibland under synnerligen olämpliga tillfällen. Som tidigare i höst då man tvingades gräva upp helt nylagd asfalt på Skepparegatan då slukhål uppstod efter en läcka.
Det mest ökända exemplet vad gäller broar är dock hur kommunen tvingades skrota Femöresbron på grund av eftersatt underhåll. Eller tvingades och tvingades – man prövade ju aldrig riktigt alternativet med renovering. Så har det också blivit en politisk långbänk istället för en bro över Strömmen.
Dragsbron rönte ett liknande öde, även om ersättningen gått snabbare. Av säkerhetsskäl tvingades man stänga broarna med omedelbar verkan.
Det är gamla försyndelser som varken nuvarande eller tidigare kommunledningar riktigt kan lastas för, men denna arvssynd är ändå något vi alla får lida för. Likaså när renoveringskostnaderna ökar på grund av underhåll som skjutits upp.
Det är lätt att ge gamla makthavare skulden och i stor utsträckning är det också berättigat. Exemplen är många – över hela Sverige. Järnvägsnätet behöver till exempel rustas upp, vilket samtidigt knaprar på förutsättningarna för nysatsningar.
Men ibland byggs det också nytt, med frågan om framtida underhållskostnader prövats. I Norrköping planeras till exempel flera nya broar, vilka förefaller önskvärda och kanske också är nödvändiga. Men desamma innebar ofrånkomligt framtida underhåll och helst dessutom i relativ närtid. Det är egentligen inte märkligare än årlig service på den egna bilen.
Så varför glöms då underhåll så ofta bort? En anledning är förstås att det är så lätt att skjuta på renoveringar från ett år till ett annat i händelse av ekonomiskt trångmål.
En annan anledning är emellertid att det också riskerar att löna sig dåligt politiskt att bara underhålla det vi redan har och inte föreslå mer eller mindre behövliga så kallade reformer. Vi väljare bär då också en del av skulden om vi belönar de politiker som har de häftigaste planerna – fast kanske saknar de långsiktiga förutsättningar att underhålla det som genomförs eller byggs.