Igår inföll Skattefridagen i Norrköping. Det betyder att nu är alla årets skatter betalda, och vi kan börja arbeta för våra egna plånböcker. Men mer än halva året har gått åt till att finansiera statskassan. Är det verkligen rimligt?
Skattebetalarnas Förening publicerade i veckan sin årliga rapport Skattefridagen, där de beräknar när på året som en medelinkomsttagare lyckats betala av all skatt om den totala skattebördan fördelades från årets början. I år infann sig Skattefridagen den 19:e juli här i Norrköping, en dag senare än rikssnittet.
Vad det betyder rent krasst är att runt 200 dagar om året arbetar den genomsnittliga Norrköpingsbon enbart för att fylla stats- och kommunkassan, och endast resterande cirka 165 dagar för sin egen vinning. Visst sticker det lite i ögonen? Det är dessvärre resultatet av ett skattetryck på lite mer än 54 procent.
Rapporten är hjälpsam eftersom den ändrar perspektiv från pengar till tid. Pengar har en förmåga att bli alldeles för abstrakt. Tid, däremot, är något som vi alla känner av på ett mycket påtagligt vis. Är det rätt att staten tar i anspråk mer än hälften av en människas arbetsliv? Var går i så fall gränsen, om inte där?
Skatteandelen har varit hög över lång tid, även om den fluktuerat något. 2006 låg skatteandelen på nästan 60 procent, vilket Alliansregeringarna arbetade ned till 53,7 i 2014. Det var visserligen fortfarande alldeles för högt skattetryck – alldeles för stort tidsanspråk – men det var en trend i rätt riktning. Sedan de rödgröna återtog makten har det sedan vänt åt det andra hållet återigen.
Och mer skatt kan det ännu bli. Även om Socialdemokraterna just nu vidhåller att de inte vill höja skatten förutom för de med högst inkomst, vilket är illa nog, så är deras samarbetspartners i både Miljöpartiet och Vänsterpartiet desto mindre blygsamma. Arvs-, gåvo- och fastighetsskatter vill de införa, bolagsskatten vill de höja och de vill även etablera ett tak på investeringssparkonton. Sammantaget kan nog rätt många fler av årets dagar falla till staten om dessa förslag införs.
Med det sagt är det självfallet att vi även framöver bör bidra till det gemensamma. Sveriges välfärd kräver ett relativt högt skattetryck för att fungera. Men det är orimligt att avkräva en individ att lägga mer än hälften av ett helt år, varje år som de arbetar, i statens tjänst. Skatten måste därmed sänkas. Ens tid bör först och främst tillhöra just en själv.