En essentiell aspekt av ett liberalt samhälle är social rörlighet, den enskilda människans möjlighet att klättra upp för samhällsstegen. Den som föds i en fattig familj ska kunna vara sin egen lyckas smed och ta sig ur fattigdomen. I Sverige är denna möjlighet ganska väl realiserad – i mitten av den ekonomiska skalan. Långt ute i kanterna, bland de allra rikaste och de allra fattigaste, är det stelare. Där tenderar människorna att stanna i den statistiska tårtbit som de fötts i.
Vänsterns uppmärksamhet tenderar att dras till de rikaste som myggor dras till en UV-lampa. Det speglas i de svindlande höga marginalskatterna och den politiska retorikens ständiga udd mot dem som har det alltför bra. Men som Ulf Kristersson, Moderaternas ekonomisk-politiske talesman, påpekade: ”Det är ett mycket större bekymmer att de fattigaste barnen ärver sina fattiga föräldrars framtid än att de rikaste barnen ärver sina rika föräldrars framtid”.
Det är det som är det nya utanförskapet: människor som föds i social och ekonomisk utsatthet och aldrig får chansen att ta sig ur den. Det svenska systemet, som på ytan kan verka så omhändertagande och tryggt, missgynnar nämligen ständigt dem som är unga, oerfarna, lågutbildade eller nyanlända.
LAS är ett typexempel. Lagen om anställningsskydd innebär förenklat att den som anställdes sist ska avskedas först. Idén är att skapa trygghet och belöna lojalitet, men följden blir att människor inte vågar byta jobb. Den som är ny på sin arbetsplats löper stor risk att bli avskedad oavsett hur väl han eller hon utför sina uppgifter. Alltså stannar folk hellre på sina gamla positioner än att bryta ny mark och lämna plats åt nya ansikten.
Ett annat exempel är löneregleringar. Att lönerna i Sverige är så utjämnade innebär att en universitetsutbildad expert kostar arbetsgivaren ungefär lika mycket som en ung person med gymnasieexamen. Gissa vem arbetsgivaren kommer att välja? Strikt reglerade löner kan verka skapa rättvisa, men vad de egentligen gör är att hålla människor ute från arbetsmarknaden.
I sitt Almedalstal presenterade Anna Kinberg Batra en blandad kompott av lösningsförslag. Hon vill sänka skatten på inkomster mellan 13 000 och 19 000 kronor, utöka statens ansvar för nyanlända med ett år och bredda RUT-avdraget till flyttjänster. Hon vill öka tillgången till yrkessvenska för asylsökande och inom SFI och utöka möjligheten att läsa in högskolebehörighet på Komvux.
Somliga av idéerna är bra, somliga en aning sämre. Moderaterna gör helt rätt i att göra social rörlighet till sin stridsfråga och problembeskrivningen är mitt i prick, men frågan kräver mycket kraftigare åtgärder än några småreformer. För att tala klarspråk: den svenska arbetsmarknaden måste liberaliseras ordentligt om det nya utanförskapet ska kunna brytas. Som den är utformad idag håller den människor kvar i utanförskap. Äpplet ska inte behöva falla rakt under trädet.