Journalisten och Kinakännaren Ola Wong berättar om censur och hjärntvätt i det gamla och nya Kina. Samt om vår egen konsensuskultur. Och illustrerar hur vi genom en slags kulturell hjärntvätt lär oss leva med motsägelsefulla och uppenbart orimliga sanningar.
Vårt samhälle säger sig hålla yttrandefrihet, fakta och rationell diskussion högt. Samtidigt var det för de allra flesta människor länge en accepterad sanning att det var fel att diskutera, ja ens ställa frågan, hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Fortfarande finns det bara en acceptabel åsikt i klimatfrågan. Och något liknande gäller debatten kring Sveriges coronastrategi.
De offentliga ”sanningarna” leder inte till att oönskade åsikter försvinner utan bidrar istället till en ond cirkel av polarisering som skapar verkliga rasister och radikaliserade åsikter.
Ju mer åsiktsmässigt homogent ett samhälle är desto mer utsatta blir avvikarna. Ola Wongs berättelse illustrerar hur vår kultur fungerar och vad den gör med drivna begåvade personer som inte vill eller kan gå med strömmen. På ett eller annat sätt drivs fritänkare med integritet och självständighet mot undergång.
En försvarslinje mot de offentliga ”sanningarna” är journalister som med intellektuell hederlighet kan ifrågasätta det som är motsägelsefullt eller orimligt. Men Wong berättar om journalister som var helt stängda för diskussion i flyktingfrågan. Det kritiska tänkandet hade stängts av. Han berättar vidare om en medievärld som framhäver könskvoter istället för vad som är sant och relevant. Och som försvarar konsensus istället för fri och öppen debatt. Wong nämner liksom i en bisats att han tror att det försämrar trovärdigheten för journalistiken. Jo, tjena.
Medan Wong beskriver de kulturella faktorerna bakom mediernas försvar av konsensus, bidrar journalisten Lars Åberg med viktiga insikter kring journalistiska åsiktsbubblor (bland annat i SvD ledare 27/6). Han beskriver hur mediehusen blivit inåtriktade och intoleranta mot åsikter som avviker mot deras egna. Och hur mediaföretag ofta går in i en komplicerad strid om sanningens innehåll och de egna argumentens företräde. Yttrandefriheten blir selektiv och egennyttig.
Lägger man ihop den kulturella faktorn och mediahusens utveckling så har man en mycket god förklaringsmodell kring varför journalistiken så ofta undviker att ställa de relevanta frågorna. Och varför förtroendet för journalistiken sviktar. Ironiskt nog har mediehusen, i det nya medialandskapet, bytt handelsvara. Förut sålde man en bred spridning. Nu säljer man förtroende. Och det förtroendet försöker man få just genom att gallra bort olämpliga uppfattningar.
Ola Wongs budskap är att man behöver lära sig av sina kriser. Mediehusen synes ha en del kvar att lära.