Om man efterhand byter ut alla länkarna i en kedja, är det då fortfarande samma kedja? Denna klassiska filosofiska fråga duger möjligtvis att ställa efter att Göran Hägglund i går meddelade att han lämnar posten som Kristdemokraternas partiledare. Han var nämligen den siste av den ursprungliga partiledarkvartetten som bildade Alliansen för elva år sedan. Då var Hägglund färskast på sin post av de borgerliga partiledarna.
I kristdemokratiska sammanhang är det ändå ingenting. Företrädaren Alf Svensson satt i över 30 år! Fast så länge hade Hägglund inte orkat hänga kvar i vilket fall som helst. Det har blivit uppenbart för många att Hägglund börjat bli rejält sliten. Framför allt har KD under honom tyvärr gått opinionsmässig kräftgång. Att partiet över huvud taget lyckats hanka sig kvar i riksdagen beror förmodligen mer på moderata sympatiröster än egna meriter.
Hägglund byggde vidare på Svenssons reformer, som förvandlade bilden av KD(S) som ett ”vänsterkonservativt” frikyrkoparti till ett modernt kristdemokratiskt parti närmare den europeiska mittfåran. Hägglunds egen sympatiska personlighet gjorde sitt till. Plötsligen kunde långt fler än någonsin tänka sig att rösta på Kristdemokraterna.
Problemet var att allt färre gjorde det. Trängseln är hård i den socialliberala mittfåran, i synnerhet sedan också de så kallat nya Moderaterna sökt sig dit. Uppenbara framgångar som avskaffad fastighetsskatt, avskaffat apoteksmonopol och framför allt kanske en länge emotsedd tandvårdsreform – alla Hägglunds reformer som socialminister – räckte inte långt när KD riskerade ideologisk utsuddning.
Häromåret revolterade den gamle medarbetaren Mats Odell från höger, men misslyckades nesligen att avsätta Hägglund. Ändå gav den striden en föraning om vad som väntar. Sin litenhet till trots är Kristdemokraterna splittrade i flera falanger och att som exempelvis statsvetaren Ulf Bjereld beskriva situatonen som en kamp mellan gammal höger och ny vänster (på en relativ skala) är förenklat. Många traditionalister, den så kallade pingstvänstern, har sina rötter i gamla KDS, medan ”högern” delvis har ett annat och modernare ursprung.
Tillfrågade av bland andra TT nämnde anmärkningsvärt få statsvetare journalisternas ”favorit” som sannolik efterträdare till Hägglund under gårdagen: Europaparlamentarikern Lars Adaktusson. Det säger mycket om hur två olika yrkesgrupper kan ha olika utgångspunkter – men också hur lätt det är för dessa grupper att bli hemmablinda.
Adaktusson har egentligen inte särskilt tung förankring hos någon falang i partiet. Men just därigenom är han en möjlig kompromisskandidat. Dessutom är Adaktusson föga förvånande medialt driven och den för allmänheten i särklass mest kända KD-profilen. Ett annat möjligt alternativ är partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson, medan de emellanåt omnämnda stjärnskotten Sara Skyttedal respektive Jakob Forssmed saknar stöd utanför sina respektive partifraktioner.