På onsdag presenteras VÅP:en, alltså regeringen Löfvens vårbudget. En första chans för regeringen att visa väljarna hur regeringen tänker förvalta deras förtroende. Det mesta i budgeten har redan ”läckt” ut och medborgarna och de jobbskapande företagen kan bland annat se fram emot ganska omfattande skattehöjningar på flera områden.
Trots att Löfven saknar majoritetsstöd i riksdagen, även om han går i armkrok med kamraterna i Vänsterpartiet, lär hans budget den här gången gå igenom i riksdagen. Detta på grund av den famösa decemberuppgörelsen (DÖ) som i praktiken innebär att de fyra partierna i Alliansen avstår från att fälla regeringen om vissa premisser uppfylls. Däribland att det ska föras breda förhandlingar gällande energi- och försvarspolitiken. Vilket i det sistnämnda fallet i skrivande stund fortfarande pågår.
Just försvarsbudgeten och kommande försvarsbeslut är på flera sätt en avgörande fråga för DÖ:s trovärdighet. En fråga som normalt och historiskt alltid hanterats i bred enighet bör även så göras i framtiden. Samtidigt är det smärtsamt långt mellan det budgetbud som regeringen presenterat och det som exempelvis Folkpartiet fört fram. Och i relation till vad Försvarsmakten begärt för redan beställd militär förmåga är båda buden för låga (Moderaterna ligger ungefär mellan FP och regeringen gällande tilldelning).
Regeringen Löfven skaffade sig politiska råd- och andrum i och med decemberuppgörelsen. Detta politiska utrymme kommer rimligen med ett finansiellt pris. Om Alliansen vill vara trovärdiga i försvarsfrågan måste försvarsbeslutet landa i ett betydande tillskott av resurser. Alliansen bär ett tungt ansvar för den underfinansiering som nu råder och den medföljande nedsatta försvarsförmågan. Alliansen står förvisso inte ensamma med skulden för försvarspolitiken, men nu är rätt stund att göra rätt och visa klokskap. Historiens dom kommer annars att vara ytterst sträng.
Ansvaret för stunden vilar dock tyngre på statsminister Stefan Löfven. Det är hans regering som kan regera tack vare DÖ och det är Löfven som förväntas lotsa regeringen framåt. Sviks andemeningen i uppgörelsen är det regeringen Löfven som misslyckas (igen).
Försvarsbudgetens helt nödvändiga ökning är en del av det pris regeringen måste betala för att decemberöverenskommelsen ska överleva. Kan regeringen inte leverera ett acceptabelt försvarsbud finns inte heller något skäl att hedra DÖ från Alliansens sida. Då förtjänar Löfven en budgetkris till och den här gången måste han avgå.