Det är över, Es ist aus, C'est fini – eller som man säger på andra sidan kanalen, It's over. Fast huruvida frihandelsavtalet mellan EU och Storbritannien är något julmirakel kan diskuteras. Men på 1246 sidor (plus olika tillägg) finns ändå förutsättningar för en fredlig samexistens också på denna sida brexit.
För brexit är ju redan realitet, Storbritannien lämnade EU vid förra årsskiftet. Därefter har man hankat sig fram med övergångsregler under ett år. Därför var frihandelsavtalet så viktigt, utan detsamma hade parterna handelspolitiskt plötsligt hamnat på olika planeter.
Det slipper man nu, även om avtalet egentligen är ett provisorium det också. I skrivande stund har inte ens Europaparlamentet godkänt detsamma. Fast även med kännedom om många europaparlamentarikers bristande sinne för realpolitik, kan vi nog redan betrakta avtalet som en realitet.
Paradoxalt nog är det istället på andra sidan kanalen som missnöjet kan ställa till med störst politiska problem. Inom EU råder den kompromisskultur, som möjliggjorde för 27 medlemsländer att godta ett avtal där hur många som helst egentligen skulle ha anledning att börja knorra. Det var just den kompromisskulturen som britterna med tiden fick allt svårare att hantera. Inte för inte präglas brittisk politik sällan av de koalitionsministärer som är så typiska på kontinenten. Snarare gäller att vinnaren tar allt (tills nästa val).
Därför kommer många britter förmodligen att kritisera premiärminister Boris Johnson för att ha slutit ett dåligt avtal – vilket på sätt och vis också är sant! Hade man haft mer tid på sig är det åtminstone möjligt att det funnits förutsättningar för ett avtal som alla hade kunnat vara mer nöjda med. Nu blev det som det blev.
Och det är kanske så inte annorlunda jämfört med många vanliga skilsmässor, där parterna har gemensamma tillgångar som inte alltid går att dela rätt av så enkelt. Samtidigt når man förr eller senare en punkt där alla måste gå vidare med sina liv, var och en på sitt håll. I den meningen får man ändå säga att frihandelsavtalet symboliserar en civiliserad bodelning.
De riktigt stora förändringarna kommer istället på lång sikt. För exempelvis svensk räkning innebär det att vi har långt viktigare relationer till Frankrike och framför allt Tyskland att slå vakt om, än den tidigare så intima samsynen med Förenade kungariket. Den insikten har redan visat sig smärtsam.