Jag missade det mesta av Anna Kinberg Batras tal på Moderaternas försvarspolitiska seminarium i riksdagen förra veckan. Möjligen berodde detta på att jag är en oförbätterlig tidsoptimist. Jag inbillade mig nämligen att med närmare en och en halv timme till godo, skulle jag hinna förflytta mig mellan Stockholms Central och riksdagens gamla andrakammarsal.
Fast då hade jag förstås jag glömt att det är SJ som sköter tågtrafiken till huvudstaden.
Halvvägs stannade tåget nämligen då strömmen (enligt vad vi resenärer fick veta) bara "försvann". Så småningom kom strömmen på något sätt ändå tillbaka och i hela 30 km/h förflyttade vi oss åter mot huvudstaden.
På sätt och vis var det ändå en viss påminnelse om de något sämre sidorna av min egen forntida värnplikt: väntan, dåligt väder (det regnade) och slutligen språngmarsch – till riksdagen.
Den elake kan hävda att händelsen också kan symbolisera Moderaternas försvarspolitiska problem. Paradoxalt nog har Sveriges genom tiderna försvarsvänligaste parti varit försenad i försvarsdebatten. Sent skall syndaren vakna, men så mycket hann jag höra av Kinberg Batra att hon tyckte att moderater skulle sluta försvara sig mot anklagelser om att vara ett nedrustningsparti.
På den punkten har hon faktiskt rätt. Det har gått trögt, men Moderaterna av i dag går att känna igen. Försvaret är åter ett av partiets viktigaste frågor.
De flesta talare var nu inte partipolitiker, utan inbjudna företrädare för Försvarsmakten. Till exempel Marinchefen Jens Nykvist och Roland Ekenberg, Hemvärnschef. Båda såg framtiden an med viss tillförsikt.
Ekenberg konstaterade till exempel det numera uppenbara, men i försvarsdebatten ofta ändå bortglömda – dagens hemvärn är inte bara sega gubbar, utan med en medelålder under 40 år att betrakta som väl fungerande lätta reguljära arméförband. Detta för en kostnad på (högst) runt 3 procent av försvarsbudgeten.
Uppmuntrad av detta – och att den moderata försvarspolitiken åter är på rätt väg – var jag emellertid tvungen att ta tåget tillbaka. Den rätta vägen innebar i SJ:s fall en dryg halvtimmes omväg över Nyköping. Men strömmen tog inte slut. En får vara glad för det lilla.