Nära hälften av de som dött av covid-19 i landet har bott på äldreboenden. Och nästan alla dessa personer dör på boendet och inte på sjukhus. Flera medier rapporterar om hur personer som drabbats av sjukdomen, eller får liknande symptom, inte bara nekats sjukhusvård. De har dessutom nekats adekvat vård på äldreboendet.
I Agenda (24/5) berättar en anhörig om hur hans uttorkade far fick morfin istället för dropp. Palliativ vård, det vill säga lindrande vård i livets slutskede, hade beordrats. Utan att ha läkare på plats. Och utan att informera de anhöriga. Senare fick de besked om att deras pappa höll på att dö. Men istället för att acceptera detta så räddar de anhöriga livet på honom genom att kräva att han ges korrekt vård. Såsom dropp och sina ordinarie mediciner.
Denna berättelse, och snarlika som slutar betydligt sämre, ger en påtagligt dålig eftersmak. Något har gått väldigt fel och man frågar sig hur vanligt förekommande det är. Yngve Gustafsson, professor i geriatrik, vittnar om hur han får hundratals samtal från anhöriga med liknande berättelser.
För att undvika den etiska avgrunden behöver beslut om övergång från behandlande till palliativ vård omges av tydliga riktlinjer och noggranna medicinska överväganden. Socialstyrelsens riktlinjer anger att beslutet ska fattas av två läkare och av någon som känner patienten väl. Beslut ska dokumenteras och kommuniceras med patient och anhöriga.
De rapporterade fallen vittnar snarast om motsatsen – hastiga medicinska antaganden, beslut på distans, obefintlig dialog med närstående och schematisk vård som med mycket hög sannolikhet leder till döden.
Hur har det här etiska haveriet uppstått? Enligt Agenda hänvisar de medicinskt ansvariga ofta till Socialstyrelsens rekommendationer om begränsade kontakter i vården med anledning av coronaviruset. Men den tolkningen tillbakavisas av Socialstyrelsen som istället hänvisar till riktlinjerna om palliativ vård.
Några hårda prioriteringar på grund av bristande sjukhusplatser synes det inte heller handla om. Och även om det fanns en sådan grund förklarar det inte bristen på tillgänglig vård inne på boendena.
Möjligen har någon form av corona-kris-tillvänjning skett. Efter alla inledande varningar om att hårda och etiskt svåra prioriteringar kan komma att krävas i vården. Det vore sorgligt om man tvingas konstatera att de etiska principerna i landets äldrevård inte står stadigare än så.
Frågorna kring hur utbrett problemet är och varför det uppstått behöver nu grävas ur ordentligt.