Det jublas över ädla medaljer i Falun (även om skidspelen kanske inte riktigt satt ”fjällen” på kartan som oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) hoppas). Det gäller ju att glädjas medan tid är. För dagen efter VM lär en inte bara jämngrå, utan dessutom bra mycket dyrare vardag infinna sig. Falun har köpt spelen på krita och bara amorteringarna löper på tretton miljoner kronor om året – i 30 års tid.
I veckan påmindes vi dock om ett annat skrytbygge, nämligen Nya parken i Norrköping.
IFK Norrköpings ordförande Peter Hunt varnar för att klubben får svårt att få verksamheten att gå runt. I förhållande till motsvarande andra allsvenska klubbar dras IFK med långt större driftskostnader.
Tja, som man bäddar får man ligga... Även om Norrköpings kommun naturligtvis är medskyldig för den kostnadsexplosion som Parkenbygget inneburit. Nu vill varken Hunt eller kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) sitta med Svarte Petter på hand. ”Lösningen som vi ser det är att använda anläggningen mer” säger Stjernkvist, utan att vidare precisera vad han menar.
Sådana här satsningar går ofta i arv och signalerar ett önsketänkande, en dröm om inkomster som inte infinner sig och utgifter som underskattats. Tyvärr tenderar emellertid lärdomarna ofta att glömmas bort av nya politikergenerationer som gärna vill sätta historiska avtryck på lokalpolitiken. Och det brukar de förvisso ofta lyckas med...
Nyligen fattade kommunen ett helt annat beslut, nämligen att bygga en ny friidrottsanläggning på Himmelstalund. Det är förstås en storleksmässigt annorlunda typ av satsning än Nya parken. Det borde vara lätt att välkomna densamma, men frågan infinner sig ändå: vågar man lita på kommunens kalkyler?
Denna arena ska hålla för riktigt stora mästerskap, men också för vardagsidrottande. Möjligen en tröst jämfört med situationen i Falun. För vad ska man med nya hoppbackar för 164 miljoner till när VM är över?