Gå över en gräns och något händer. Vid en nationsgräns brukar språket ändras – nya lagar och regler börjar gälla.
En gräns som är svår att upptäcka är den mellan stadsdelar i svenska städer, men passeras den kan det betyda att svensk lag är satt ur spel och problemen som finns diskuteras med ett särskilt språk.
I helgen brann det i Uppsala i stadsdelarna Gottsunda och Valsätra. Precis som det tidigare har brunnit i Hageby och Klockaretorpet i Norrköping.
Skrivs det att ”det brann” i något av de 53 områden som polisen pekat ut som ”utsatta” betyder det ofta anlagda bränder för att få dit räddningstjänst. Väl där har våldsverkarna planerat att stenar ska regna över personal från ambulans, brandkår och polis.
I Upsala Nya Tidning (20/7) har polisens hundförare Erik lämnat sin berättelse om händelserna i Gottsunda och Valsätra. Under lördagen valde polisen att inte gå in och konfrontera de kriminella, i stället vaktar de gränsen mot stadsdelarna. Polisen Erik skriver: ”Jag satt själv i en polisbuss två kvarter från Bandstolsvägen, rustad i kravallutrustning och med min tjänstehund vid sidan. Därifrån såg jag den ena efter den andra svarta rökpelaren från brinnande bilar ringla sig mot skyn. Stadsbussarna vände”.
För boende i områden där kriminella bestämmer villkoren är det inte längre självklart med samhällets hjälp. När det så brann i en lägenhet i Valsätra under lördagsnatten var polisen tvungen att säkra räddningstjänstens väg innan det gick att åka in. Enligt Aftonbladet behövde brandpersonalen skyddas av polisens höjda sköldar. Lägenhetsbranden resulterade i att en person dog, något som kanske kunde ha undvikits om insatsen inte dröjt.
Toleransen för situationen i utanförskapsområdena är uppseendeväckande stor. I P1-morgon lyfter Sverige Radio (20/7) fram en fritidsledare från området som fördömer det hela men förklarar att fritidsgården är stängd på sommaren. Konsekvensen är att ”ungdomar har inget att göra och då gör de så här dumma saker”, säger fritidsledaren. Språket och lösningarna liknar det som användes i Norrköping efter stenkastningen och bilbränderna i maj. Då åkte polisen till Klockaretorpet och bjöd på kaffe. Hur är detta språkbruk möjligt när insatsen är människoliv? Hur kan kaffe i plastmuggar ses som en tung insats mot stenkastning?
Troligen accepteras situationen i hög utsträckning för att våldsamheterna sker i områden där många utlandsfödda bor, de bor på fel sida gränsen.
Att inte säkerställa lag och ordning i stadsdelarna där bilar brinner är rasism.