En del ficklampor har justerbara ljuskällor. Om man skruvar reglaget åt det ena hållet blir ljuskällan stor, men svag. Om man skruvar åt det andra hållet blir ljuskällan starkare, men arealen som lyses upp av ljuset blir mindre.
På liknande sätt fungerar Sveriges utvecklingsbistånd. Reglaget har länge varit satt åt det första alternativet, nämligen en stor ljuskälla som träffar många länder men med svag måluppfyllelse och bristfällig kontroll. I Svenska Dagbladet (5/8) meddelade Sveriges biståndsminister Johan Forsell att man nu vrider reglaget åt det andra hållet, antalet länder ska bli färre och målstyrningen starkare.
Beskedet om färre mottagarländer för det bilaterala biståndet är välkommet, men borde ha förts fram tidigare än halvvägs igenom mandatperioden. När regeringen tillträdde hade Sverige 37 mottagarländer. Ministern stoltserar med att vi nu är nere på 30, vilket ändå är mer än dubbelt så många som Finland har.
Under lång tid har Sveriges biståndsministrar låtit antal mottagarländer öka i ett naivt hopp om att fattigdom kan bekämpas genom att fler träffas av det svenska biståndsljuset. Detta förhållningssätt har tryckt ned tröskeln för att motta bistånd från Sverige och tillintetgjort möjligheten till konkurrens mellan mottagarländer. Ett sätt att skapa konkurrens mellan länder i utveckling är att sätta en mjuk gräns för antalet mottagarländer. För att kvalificeras bör länderna visa på aktivt arbete för marknadsekonomi, demokratiutveckling och åtgärder mot korruption. När det finns en risk för att bli omsprunget av ett annat land, och därmed tappa svensk biståndsfinansiering, skapas positiva incitamentsstrukturer.
Nyligen meddelade regeringen att biståndet till Irak avvecklas med anledning av landets ekonomiska situation. Irak är en stark oljenation, ett medelinkomstland utan behov av finansiellt stöd utifrån. Däremot finns det behov av annan typ av hjälp och påtryckningar såvitt gäller levnadsvillkoren i landet. Irak är inte det enda icke-legitima mottagarlandet för svenskt bistånd. Bland de 30 länderna som idag är mottagarländer finns exempelvis Turkiet.
Turkiet har högre BNP per capita än Thailand, som inte är ett mottagarland, och den förväntade livslängden är jämförbar med vad som gäller för Brasilien. Sveriges utvecklingsbistånd till Turkiet går bland annat till ett initiativ som ämnar stötta turkiska pappor i deras pappa-roll.
Organisationen bakom initiativet har till exempel gjort en undersökning som visar att bara 35 procent av de tillfrågade papporna i Turkiet någon gång har klippt sitt barns naglar. Det råder ingen tvekan om att organisationen och deras initiativ syftar till att göra världen bättre, men att missionera för turkiska pappor om att klippa barnnaglar är en predikan som tillhör trossamfunden, inte svenska skattebetalare.
Det är på tiden att reglaget dras om och biståndsljuset fokuseras. Om biståndsministern på riktigt vill lyfta länder i utveckling behövs emellertid incitamentsstrukturer som bygger på konkurrens. Vad som krävs är ett övre tak på antalet länder.