Först utsattes Färgargården vid Åbackarna för klotter (tillsammans med allt från bänkar till skyltar och en räddningsbåt). Något som skulle kunna kallas grov vandalisering eftersom Färgargården är en kulturbyggnad. Det säger en del om klottrarnas hänsynslöshet.
Därefter utsattes flera båtägare i Lindö för stölder och medföljande skadegörelse. Som det går att läsa på nt.se drabbades en familj särskilt hårt, då tjuvarna (eller vandalerna) sänkt hennes båt vid bryggan...
Tyvärr är båda nyheterna snudd på banala, i den meningen att de ger uttryck för en så vanlig vardagsbrottslighet att vi riskerar att trubbas av. Som av en tillfällighet går det på svt.se att läsa om hur båtstölderna blir allt fler. Samhället förefaller lamslaget, men eftersom upp till 90 procent av stölderna genomförs av utländska ligor är det lätt (och rimligt) att kräva mer gemensamma insatser på EU-nivå, framför allt kanske genom utökade befogenheter för Europol.
Där någonstans slutar brottsbekämpningen, liksom tyvärr allt för ofta debatten. Men det är inte där problemen börjar – men det som eventuellt kan göras i Bryssel. Problemen börjar i folks vardag, på platser som Lindö. Där kan alla känna hjälplösheten, liksom myndigheternas arrogans.
På frågan om huruvida det skulle vara möjligt att sätta upp låsta grindar, svarar nämligen Norrköpings kommun snorkigt att det inte är aktuellt att göra någon översyn, att grindar inte gör någon nytta i vilket fall som helst och att "bryggorna ska vara tillgängliga för allmänheten", bland annat för att allmänheten ska kunna "titta på fina båtar".
Javisst, men om dessa "fina båtar" börjar lysa med sin frånvaro på grund av stölderna? Kommunen ger inget svar på vad drabbade ska göra, mer än att man får stå ut med stölder under båtsäsongen...
Det må vara att det faktiskt finns ett allmänintresse av öppna ytor vid utarrenderade kommunala bryggor (samtidigt som detta får ställas mot olägenheten med besvärande brottslighet). Det må också vara att frågan är synnerligen polisiär och att polisdebatten allt som oftast handlar om kriminalitet i utanförskapsområden och mindre om vardagsbrott i småorter, villaområden eller småbåtshamnar. Men med allt detta i minne finns det ändå ingen anledning av en kommun att uppträda så drygt som nu är fallet i Lindö. Man kunde åtminstone kosta på sig lite förståelse för de drabbade.
För det är i Lindö (och på motsvarande platser i hela landet) som rättstryggheten börjar – och slutar. När hederliga skattebetalare känner sig överkörda, rättslösa och otrygga följer misstro mot myndigheter och politiker. Det är förstås något för kommunledningen också i Norrköping att tänka på.