I går presenterade regeringen en satsning om tio miljarder kronor på vad som statsminister Stefan Löfven kallar ”slut med nedskärningsagendan”. Det mesta är dock tidigare presenterade satsningar, bland annat på bostadssubventioner. Löfven fortsätter drömma om EU:s lägsta arbetslöshet och ignorerar Konjunkturinstitutets (KI) uppskattningar om sysselsättnignen.
Redan på morgonen hade finansminister Magdalena Andersson (S) och finansmarknadsminister Per Bolund (MP) på DN Debatt presenterat grunddragen för ”jobben, skolan och klimatet”. Var tog migrationspolitiken vägen? Eller för den delen den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöområdet?
När skolpolitiken ska presenteras är felfokuseringen uppenbar. Brist på ojämlikhet är skolans stora problem, alla skolor bör vara lika bra. Inga konkreta förslag på en bättre skola presenteras.
På något sätt har Andersson, Bolund och de andra statsråden ändå lyckats skaka fram tio miljarder kronor mer till främst jobbsatsningarna. Och då kan de ge ju inte räknat in höjningen av bensinskatten, vilken enligt finansministern ska gå till försvarssatsningar och att lätta statens underskott. Tro det. Höjningen kommer att kännas i folks plånböcker, fast ingen inbillar sig att detta räcker för att finansiera mer pengar till försvaret.
För Miljöpartiet är det emellertid ett självändamål att tvinga människor köra mindre bil. Det är också ett självändamål att avveckla kärnkraften i förtid, vilket man är på god väg att göra genom den straffbeskattning som den höjda effektskatten utgör.
Samtidigt låter KI varna för att det saknas 100 miljarder i regeringens ekonomiska politik. Så mycket måste skatterna höjas för att finansiera de offentliga utgifterna till och med 2019.
Nåja, höja skatter säger ministären Löfven inte nej till! Problemet är att den sammantagna politiken knappast ger ett tillväxtvänligt intryck. Att till exempel höja arbetsgivaravgifterna förväntas nämligen leda till ökad arbetslöshet – samtidigt som taket i a-kassan i enlighet med tidigare rödgröna löften ska höjas. Från arbetslinjen till bidragslinjen igen, med andra ord.
Därtill ska alltså klimatfrågorna prioriteras, enligt Andersson och Bolund. Då krävs det en långt skarpare ekonomisk politik, om inte slutresultatet ska bli att Sveriges näringsliv skadas allvarligt utan att vi för den skull kommer mer än myrsteg närmare de globala klimatfrågornas lösning.