I ruinerna av S:t Karins kyrka i centrala Visby startade i tisdags kväll ett bondeuppror. Dock handlar det inte om någon senkommen protest mot Valdemar Atterdags brandskattning av Visby utan ett uppror för stärkt äganderätt. Upproret kallas Egendomligt och är en fyndig lek med ordets första sju bokstäver. Dessutom är hela ordet en bra beskrivning på mycket av det som nu händer runt om i landet.
Skälet till upproret är till synes enkelt. Äganderätten utmanas allt mer. Mark- och skogsägares verksamhet förbjuds, stoppas eller kringskärs av allt mer märkliga orsaker.
Helt vanliga fåglar och svampar riskerar stoppa skogsbruk, särintressen ges överklagansrätt för normalt brukande av skog och mark. Markägare får kanske inte stödutfodra vilt som de vill på sin mark framöver. Näringsidkare riskerar att hamna i energidränerande och dyra rättsprocesser för något som borde vara en självklarhet.
Men det handlar inte bara om hur du vill använda och förvalta din mark eller din skog. Det handlar även om hur din övriga egendom blir föremål för det offentligas synpunkter och krav. Debatten om kvotering av bolagsstyrelser är till exempel i grunden ett försök att kringgå den privata äganderätten i syfte att nå ett genusmotiverad politisk vision. En företagare som drivit och utvecklat sitt företag över en viss storlek (som beslutsfattarna väljer) riskerar att förlora kontrollen över vem eller vilka som ska leda bolaget, eller i vart fall huruvida de ska vara män eller kvinnor. Detta om kvoteringsivrarna, som förvånansvärt ofta också återfinns på den borgerliga planhalvan, får som de vill i framtiden.
Allt börjar och slutar med äganderätten. Principen att man inte bara har rätten att faktisk köpa egendom utan även förvalta och använda den efter eget huvud är helt grundläggande för företagande, tillväxt, välstånd och utveckling. Såväl i Sverige som i resten av världen. Det man äger är man rädd om, oavsett om det handlar om skogen ens mor- eller farföräldrar planterade, åkrarna som generationer innan dig brukat eller familjeföretaget som är inne på sin tredje generation.
Att politiker och andra beslutsfattare inte inser värdet av detta är oroväckande. Kanske är försöken att tillskansa sig makt, inflytande och kontroll över andras egendom deras desperata försök att få del av den skapande traditionen?
Det saknas inte historiska exempel där politikers vilja att detaljstyra näringarna och beskära äganderätten slutat förfärligt. Politikers och myndigheters klåfingrighet gällande äganderätten är stötande och samtidigt fundamentalt hycklande. Politiker som ägnar dagarna åt att fördela frukterna av andra människors arbete bör akta sig för att i nästa andetag inskränka dessa företagares rätt att efter eget huvud förvalta sin egendom.
Den fria företagsamheten och respekten för äganderätten har byggt det svenska välståndet. De politiker som har en annan uppfattning av historien bör omgående läsa på.