Nu är kapplöpningen igång igen. I torsdags morse sköt Kina upp en raket med sikte på vår röda granne Mars.
Med på färden är sonden Tianwen-1 som ska utforska planetens yta. Liknelsen med kalla krigets rymdkapplöpning haltar dock delvis. Detta är inte en kamp mellan två parter på samma sätt som då. Så sent som i söndags gick startskottet för Förenade Arabemiraten, ja hela arabvärldens, första interplanetära projekt. Också detta med sikte på Mars. Sonden Amal ska utforska planetens väder och atmosfär från omloppsbana.
Det finns ett slags global samhörighet inom rymdforskningen som saknades under kalla kriget. Det går dock inte att förbise att Kinas uppskjutning och ambition för rymdprogrammet sammanfaller med en vilja att på många sätt ta över USA:s roll i världen.
Rymdkapplöpningen är dock nästan uteslutande av godo för alla inblandade. På den punkten kan nämligen kalla kriget lära oss en hel del. Den tekniska kapplöpningen mellan Sovjetunionen och USA kostade ofantliga summor, något som Sovjet fick allt svårare att hantera. I allt väsentligt handlade det om en distraktion, och en dyr sådan.
Det finns visserligen åtskilliga beröringspunkter mellan rymdteknik och militärteknisk utveckling. Helt synergifritt kommer det aldrig att vara. Men med ett annat fokus hade den militärtekniska utvecklingen likväl kunnat uppnås för betydligt mindre summor.
I stora drag är varje yuan som Kina lägger på att utforska rymden en yuan som inte läggs på de väpnade styrkorna. Kina har gott om distraktioner som de flesta länder inte har. Varje år läggs enorma resurser, både ifråga om reda pengar och ansträngningar, på att få utrikespolitiskt stöd för Pekings inrikespolitiska göranden. I utbyte mot detta stöd uppvaktar den kinesiska regimen åtskilliga av världens mindre nogräknade stater.
Tänk om den svenska regeringen skulle sätta utrikesdepartementet på att lägga miljarder kronor på att få Perus president att uttala sig positivt om Operation rimfrost...
I takt med Kinas växande ställning i världen kommer även detta arbete att växa. Den kinesiska regimen är livrädd för att stå alltför ensam på den internationella scenen och upplever sig tvungen att agera på detta sätt. Också det är ett enormt åtagande.
Rymden må vara främst ett prestigeprojekt även för Kina, en totalitär stat kan inte låta bli att projicera sin makt i så många riktningar som möjligt. Men det är i vart fall något som gagnar hela mänskligheten. Efter alla de tekniska framsteg som Kina har stulit från andra länder skadar det inte att landet också är med och gör nya landvinningar som kan vara också andra länder och folk till godo.